Det var länge sedan jag skrev om vår vallning ser jag. Ändå har jag fortsatt att valla varje fredag med dem ur fredagsklubben som har haft tid och det har gått ganska bra.

På bilden i förra inlägget kan vi se Gunnel och Spike som vallar på mina utskottsfår. De är riktigt roliga att valla, om vi är några stycken, så att en hund kan stoppa dem från att fly all världens väg samtidigt som en annan hund hämtar dem. Då brukar de lugna ner sig till slut och bli vallningsbara, även om en tacka (hermafrodit?) ägnade sig åt att attackera alla våra hundar en stund.

Ace och jag tränade denna fredag att valla fåren lugnt och sansat utan att jag gav honom så många kommandon överhuvudtaget. Detta för att träna upp Ace’ djurkänsla. Det gick över förväntan och jag blev allt lugnare, när jag märkte att han klarade det, trots att fåren var så flyktiga.

Sedan dess har jag flyttat den flocken till min skogshage här hemma och jag har varit ensam varje gång jag försökt valla, men då flyr bara fåren till andra änden av hagen. Det går inte ens att få in dem i ett hörn.

Fredagen därpå var vi hos Inger och där tränade Ace och jag ungefär samma sak. Även hennes får var till en början mycket springiga, vilket berodde på att Ace var lite för ivrig i sina rörelser förmodligen, men inte heller nu flippade han ut, utan stannade på mitt kommando de gånger jag tyckte det gick för fort.

I fredags var vi hos Kicki och Gunnel var också med. Nu stod vi mycket vid flocken och tränade våra hundar på att verkligen ta sidokommandona. Vi själva stod stilla och fåren också, medan våra hundar hjärntvättades i att lyda vänster och höger klockrent.

Det är nog gott och väl med höhuset. Båda dörrarna finns nu på plats och golvbrädor är inhandlade, men, men… Jag har fått en mycket smärtsam inflammation i ena armen, så inte kan jag bära grus och gräva ner lecastenar till golvet, eller såga brädorna och spika fast dem. Än är det väl si så där en månad kvar för gräset att växa, men ingen vet hur länge en inflammation håller i sig.

Lammen var mer ute på vägen och i grannens trädgård än i sin hage, så det blev till slut väldigt jobbigt.

I Mervallahagen gick fem utslagsfår som jag lånat och gottade sig med hur mycket gräs och sly som helst. En klok person föreslog då, att jag skulle byta flockar och med grannen Börjes hjälp gjorde jag det i lördags. Det gick förvånansvärt bra, trots att de fem tackorna är livrädda för människor och hundar.
Så nu är det lugnt och skönt, men lite svårt att valla.

I väntan på att gräset i hagen ska växa upp, så att det kan slås och jag åter kan valla där, håller jag på att bygga ett hus till höet, så jag har nära till det i vinter.

Jag köpte för säkerhets skull en byggsats och lät grannen som är proffs gjuta plintar åt det. Sedan kom så lämpligt Oves son Stefan på besök en vecka, så han hjälpte mig att bygga det. Ove servade med lunch, middag och fika under hela veckan och i dag, när Stefan åker hem till Spanien är huset klart så när som på en dörr och golv. (Som till min förvåning inte ingick).
Så här ser det ut just nu:

Och så här såg det ut, när vi la taket:

I går, den 26 april födde Måssa två bagglamm. Det var vid åttatiden på morgonen och allt gick perfekt och jag var med. Bara en tacka kvar var det då, men det är ungtackan Hedda som är väldigt liten.
I dag när jag kom ut för att ge fåren mat vid halvåtta såg jag att Hedda var väldigt svullen och att en liten liten tråd av slem hängde ner i baken. Jag stängde in henne i fårhuset och gick på min vanliga morgonpromenad i skogen med Ace. Den tar trekvart ungefär. När jag kom tillbaka låg Hedda och tog det lugnt. Strängen var borta. Jag tittade sedan till henne ungefär en gång i timmen, men det hände inget mer. Vid halvtretiden på eftermiddagen hade det kommit en liten blodig sträng inte mer. Jag hade besök av en kollega och hennes dotter och när vi skulle gå för att titta på backsipporna tog vi vägen förbi min granne, Ingrid för att höra vad hon kunde råda mig till. Nu hade det dock gått sju timmar, sedan jag trodde att det satt i gång. Ingrid rådde mig att gå in med handen och känna efter om det var öppet, eller om förlossningen inte kommit igång.
Men när vi kom tillbaka till Hedda kunde man se en klöv och vi väntade med spänning att hon skulle föda. Så fick jag se huvudet också och jag försökte dra ut lammet, men upptäckte då att det bara fanns en klöv framme. Hjälp!!! Jag ringde till Ingrid som konstaterade felläge och att jag måste skjuta in lammet i livmodern igen, för att sedan leta reda på den andra klöven. Då lät jag så ynklig, att hon förstod, att hon måste komma och bistå mig. Ingrid kom och smetade in handen och armen med jodopax och sedan gick hon in och tryckte allt vad hon var värd. Till slut kunde hon få tag på den andra klöven också och med förenade krafter drog vi sedan ut lammet som faktiskt fortfarande levde!!! Det var stort och livskraftigt och jag hoppas att det inte kommer fler. Jag har just varit ute och tittat till henne och det hänger en liten blodig påse där bak, men jag tycker också att det är en liten vit sträng där också, men riktigt säker är jag inte. Hedda och hennes lamm hade lyckats smita ut ur lamningsboxen och befanns sig utanför fårhuset när jag kom, så jag fick ta in henne igen. Hon bäddar fortfarande. Måtte det inte komma fler! Framför allt inte om det också ligger fel.

I går söndag var det träningstävling hemma hos Kåre och Inger Tallbäck i Sorunda. Vi var ca tio entusiastiska tävlande som hörsammat inbjudan och kommit. Dessutom var Gunnel G:s fortsättningskurs där som supportrar. Dag Imre från Sörmlandsvallarna var domare.

Vi fick gå två gånger under dagen och jag hade startnummer två efter Kicki båda gångerna.

Det är helt underbart med träningstävlingar. Jag får själv helt bestämma hur jag vill ha det. Alltså la jag Ace, skickade honom och sprang sedan så fort jag kunde framåt, för att ha bättre kontroll över honom i upptaget. Jag hade förstås valt VP-klass. Trots mitt upplägg och en suverän utgång från Ace’ sida (20 p) blev inte framdrivningen någon succé, tvärtom. Fåren hade en mycket stor dragning mot sitt ”bo” som låg strax till höger om pinnen, där de stod och de började genast springa åt det hållet. Jag skickade Ace höger men han sprang för långsamt och löd inte mitt högerkommando i farten. Till slut gick det så långt att han tappade kontrollen och började jaga. (Suck) Jag kände mig gråtfärdig. Men som genom ett trollslag fick jag en ny flock och vi gjorde om proceduren och nu gick det bättre. Jag hade dock inte nerver nog att komma i håg åt vilket håll vi skulle gå runt pinnen, men fösningen gick mycket bra och jag Ace fick fösa både på första och andra benet, trots att han inte behövde det i VP, men han är ju bättre på fösning än drivning, så varför inte. Vid fållan tog det dock stopp. Dessa får ville inte gå in i fållan och endast en hund lyckades med den bedriften. (Sanna Arpö med Ila). Det kändes dock härligt att få visa det Ace kunde och få gå hela banan, trots rusningen.

Andra omgången blev i stort sett en upprepning av den första, men den här gången klarade Ace att hämta och få fram djuren en bit i första fösningen, men sedan blev draget för starkt mot de andra tackorna igen med jakt som följd. Även nu fick vi en ny flock och genomförde resten av banan. Nu var det en tratt i stället för fålla, vilket var lite lättare, men Ace lyckades inte få igenom mer än fyra av fem får, men det gjorde han två gånger, vilket tyvärr ändå inte renderade oss några poäng. Nu gick vi i alla fall rätt väg runt pinnen, men vi fick lite avdrag på utgången beroende på ett dubbelkommando. (Ace har en ful vana att lägga sig lite för tidigt i utgången). 17 p fick vi den här gången.

Dessutom sken solen och vi hade en riktigt trivsam dag.

Tack Kåre, Inger och Dag att ni hittar på så mycket roligt!

(Leif Larsson och Mia Fridström)
I går, lördag var jag och 15 andra IT-ansvariga i SVAK i Laxå för att diskutera fram förbättringar av tävlingsfunktionen i Vallreg och lära av varandra. Det blev ett mycket konstruktivt möte, där många förslag framfördes och vi kunde också tipsa varandra om funktioner som många av oss inte använt tidigare. Vi diskuterade också hur vi tillsammans skulle kunna komma till rätta med tävlande som inte betalar sin startavgift i tid, eller som inte meddelar vart man ska skicka tillbaka deras pengar, om tävlingen skulle ställas in, eller om de inte kommer med.

Mia Fridström höll i mötet på ett föredömligt sätt och Leif hade fixat en jättefin lokal och mycket god mat och fika.

Dessutom var både Lars G Örne och Jörgen Pettersson med, vilket var mycket värdefullt.

(Jörgen Pettersson)

I dag hjälpte vi Marianne att ta ut ett antal tackor och lamm till en närbelägen ö. Allt gick lugnt och städat till och fåren blev mycket glada, när de anlände till den stora fina ön med höga klippor och djupa dalar. De sprang genast upp på den högsta toppen, verkade det som. Vi människor var lite latare men vi gick ganska långt innan vi hittade en vindskyddad plats med underbar utsikt över fjärden, där vi satte oss i solen och åt vår matsäck. Härligt!

Lexi vallar

Det kändes som om det vore evigheter sedan vi vallade, Ace och jag när vi styrde kosan till Kicki i går fredag och vallade på hennes tre obetäckta tackor! De skulle ha varit fem, men två stycken hade blivit ihjälbitna av en malinois som kommit in i hagen olovandes.

Tackorna var alldeles utmärkta att valla på, även om de ibland fick för sig att de skulle fly. Kickis Lexi och Mariannes Jojo hade dock inga svårigheter att springa ikapp dem och vända dem i tid.

Jag tränade mest lydnad med Ace, d v s att han skulle gå runt fåren och när jag stannade eller la honom i balans, skulle dett ske vid första kommandot och inte vid andra eller tredje som det ofta blev. Kicki och Marianne tyckte, att jag inte tillräckligt tydligt talade om för Ace, när han gjorde fel, samtidigt som jag låter alldeles för arg, när jag kommenderar, när han inte gjort något fel ännu. Så jag har mycket att jobba med.

Marianne och Jojo hade varit hos Mosse förra fredagen och Jojo visade sig vara väldigt olydig. Nu är Jojo helt återställd från sin korsbandsskada, så nu ska Marianne ta itu med henne. Det är framför allt högerkommandot som hon har svårt att lyda.

Även Kicki hade varit på kurs med Karin Söderberg sedan vi träffades sist och hon hade lärt sig att hon skulle överdriva alla övningar. Kicki gick i väg och skickade Lexi på ett extremt långt hämt och tala om överdrift!! Lexi sprang ut till vänster så långt det bara gick och sedan gick han bakom fåren så långt det bara gick och la sig ungefär 20 meter bakom fåren, men klockrent kl 12. Sedan tog han lugnt och metodiskt fram dem till Kicki, även om han gick bara två cm bakom fåren. Men Kicki säger att det han gör i hennes hage på de egna fåren är mycket situationsbundet, så tyvärr fungerar det inte alltid lika bra på bortaplan.

Nova och Marianne tränade i den lilla hagen och det gick också bra, sa Marianne. Kicki och jag var just då så upptagna med att prata att vi tyvärr inte såg så mycket. Det var ju länge sedan vi träffades.

Nästa fredag ska vi också valla på tre får – hos Marianne om vi inte ska hjälpa henne att ta ut alla hennes tackor och lamm till en ö. Hon har fått 30 lamm.

Lunchen intages

Jag måste verkligen beundra vår lille bagge, Greger. Han lyckades tydligen betäcka tre tackor på samma dag, för nu på kvällen hade ytterligare fyra lamm fötts. Vid 18-tiden gick jag ut för att ge fåren hö och då stod bara tre får och väntade i fårhuset. De båda tackorna Elin och Inga Elin låg en bit uppe i skogen och såg sprickfärdiga ut. Jag gick dit och talade vänligt med dem och slutligen reste de sig och gick ner till fårhuset för att äta. Då stängde jag grinden så att de inte kunde ge sig ut i skogen igen med tanke på att jag sett räven för ett par veckor sedan.

När de TV-program som jag ville se var slut kl 2130 gick jag ut för att titta till dem igen. Då stod de fyra fåren Måssa, Greger, Assa och Hedda utanför fårhuset och såg vilsna ut, medan det var ett förskräckligt bräkande inifrån huset. Där vimlade det av lamm, tyckte jag och två förvirrade tackor sprang runt och försökte hålla reda på sina barn. Jag fick gå in och hämta Ace för att köra ut de fyra fåren ur lilla hagen och sedan gick jag ner i stora hagen och hämtade grindar i mörkret. Sedan var det ett pusslande, innan jag förstod, vilka lamm som hörde till vilken Elin. Jag kom till slut fram till att Inga Elin fött tre lamm, medan Elin 08 bara fått ett! Åtminstone stötte Inga Elin bort ett lamm som Elin 08 tyckte var helt ok, så jag stängde in dem på det viset och håller nu tummarna för att det är rätt och inte något lamm svälter ihjäl under natten. (Det lär inte bli mycket sömn.) Jag stannade nog där inne i en timme och tittade så att det verkade rätt, men jag såg bara två lamm som verkligen diade. Alla verkade i alla fall pigga och starka och kunde gå på sina ben då och då. Det blev dessutom tyst och det är väl ett gott tecken.

I dag på morgonen stod lilla Ida bredvid sin mamma Asta, renslickad och fin, när jag kom ut för att ge fåren mat. Men det såg inte ut som lammningen var klar ännu, så jag gick in och bytte till overall och tvättade händerna och så hjälpte jag till att få fram nästa lamm, men det var redan dött. Då trodde jag att det var klart, men när jag kom tillbaka en timme senare låg ytteligare ett dött lamm i sin fostersäck bredvid sin mamma. Sorgligt!! Båda de döda lammen var stora och fina, så jag förstår inte vad som kan ha hänt, framför allt som jag var där, när det andra kom och genast tog bort fosterhinnorna. Så här ser i alla fall lilla Ida ut!

I torsdags (27 mars) var jag utanför Kungsbacka hos Maud Andersson och visade upp Ace, vars pappa just hade blivit far till tre söta små valpar med mamma Nan. Vi fick också möjlighet att valla, trots att det fortfarande låg en hel del snö på marken. Det var riktigt trevligt.

Här ser vi lille Jock och Maud

Ovan ser du platsen, Breviksnäs där vi försökte göra vårt första vallhundsprov, Ace och jag och det gick inte alls, nej. Precis det jag oroat mig för mest hände. Ace hämtade inte fåren och jag hade inte vett på att bryta i tid, utan han fick hålla på, tills det gick över styr och han började jaga. Mosse som hade en träningshund och även en förare från Öland, misslyckades också, men de lyckades tala om att de klev av banan. Det är kanske därför man ska tävla ofta, så att man lär sig det åtminstone.

Det var bättre under Liz’ första tid. Då hade man hämtet sist, så då fick vi i alla fall gå banan, även om inte heller hon lyckades hämta fåren.

Mosse vann förstås som vanligt, den här gången med sin unghund Moss som bara är ett år gammal. Här nedan ser du foton på hur det såg ut.

Varken Kicki eller Gunnel var med i dag, men i stället kom Sanna med Isa och Meg och tränade. Hon och Inger ska gå IK1 på påskafton i Breviksnäs, vilket också Kicki ska göra. Så det var förutom Inger och Sanna och jag också Marianne med Jojo och lilla Nova.

Inger hade satt upp en bana med startpinne och framdrivningsgrindar och två fösningsgrindar. I slutet skulle vi dela djuren. Banan var på ca 100 m. Det gick inte att göra den längre, då vallen längre ner mer liknade en sjö än en vall, så vi fick hålla oss i hagen längst upp.

Det gick bara att skicka vänster för det var alltför trångt åt höger samt dragningen låg så, att det var lätt att tappa fåren i ett högerhämt. Vänster är just nu Ace’ bästa håll, så det passade bra.

Första gången jag skickade Ace, sprang jag fram mot fåren, medan han tillryggala sträckan. Han stannade ganska djupt påstod mina kamrater och jag fick fram honom och fåren utan problem. Då tyckte de (utom Sanna) att jag skulle göra om det. Den här gången stannade jag kvar vid pinnen och jag fick ge Ace flera dubbelkommandon vid upptaget som inte alls blev lika djupt den här gången. När jag sedan startade honom gick det för fort och han tog inte mina stopp och rätt som det var började han rusa och nafsade till ett får, men hur det var lyckades jag slutligen få stopp på hunden och fåren kom till mig. (Om det hade varit tävling vad det dock en nafsning för sent).

Sanna menade efteråt att efter ett lyckat hämt ska en sådan här hund alltid vila, så nu fick han en rejäl vilopaus. Sedan gjorde vi om övningen ett par gånger till, men jag sprang långt fram första gången och inte så långt andra gången. Varje gång gick det mycket bra och jag fick fram fåren. Resten av banan klarade vi, även om några får gick utanför grindarna vid några tillfällen. Även delningen klarade vi.

De andra hundarna var mycket duktiga och klarade banan utan bekymmer. Meg var lite snäv första gången på hämtet, men hon kan lika gärna vara mycket vid, berättade Sanna. Isa är otroligt duktig, vallar mjukt och är extremt lydig. Även Tex och Jojo skötte sig mycket bra. När Jojo fick en bana att gå klarade hon det alldeles utmärkt.

I slutet tränade Ace och jag lite drivning, då jag tyckte att Ace under banträningen bara visat två växlar, antingen full fart eller också ligg. Sa jag ”stanna” till honom stannade han visserligen lite ovilligt, men startade igen utan kommando, då han i och för sig gick lugnt och försiktigt, något som han inte gjorde om jag gav honom ett framåtkommando.

I drivningen använde jag piskan och snurrade den högt upp i luften. Det fungerade tyvärr alltför bra. Ace vågade knappt röra sig framåt, så jag fick tjata ”framåt” i stället. Jag bytte till käppen i stället och på slutet drev han riktigt fint. Inger har så bra får att träna på!!! Det är så roligt!

Tyvärr kunde jag inte ta några bilder, då jag upptäckte att kameran saknade minneskort. Jag hade tagit ur kortet på jobbet i tisdags och satt in det i min dator där och sedan glömt alltihop.

I dag gjorde jag om samma övningar som i går, men jag flyttade fållan till andra ändan av hagen. Lite svårare blev det allt, men jag tycker nog att Ace borde kunna hämta fåren om de inter varit instängda.

Jag fortsatte att vissla stopp och framåt och han lyder lite bättre, men bara lite. Det är inte alltid som han startar på framåt, så då måste jag använda rösten också.

När vi var ute och gick tränade jag stopp och kom hit och ”komhitvisslingen” verkar fungera nu! Bra.
I morgon blir det generalrepetition i Sorunda.