I går lördag, gjorde jag en liten hage i den stora hagen, så att jag ska kunna ha kontroll på Ace, när jag vallar. Sedan tog jag långlinan på Ace och gick ut i skogshagen för att visa fåren, att de nu har ytterligare en stor härlig hage att beta på. Fåren stod dock inträngda på fel sida ett djupt dike och jag visste inte åt vilket håll de borde gå för att lättast komma över på rätt sida igen, så det tog lång tid att få ut dem i stora hagen, men det gick till slut. Ace lyckades också få in dem i den mindre hagen, så att han kunde få valla en liten stund, men vi slutade snart, eftersom allt det andra tagit så lång tid.
I dag var fåren redan på plats, ja halva flocken gick redan inne i lillhagen, så det var lätt att börja. Dessa får med lamm är dock väldigt tröga fick vi erfara i dag. Att fösa går bra, för fåren har fortfarande respekt för mig och går undan när jag kommer, men när Ace gått runt dem och ska driva fram dem till mig, tog det stopp. Inte förrän Ace gjorde utfall mot dem rörde de på sig, så nu har jag fått ett nytt problem. Jag måste faktiskt uppmuntra Ace att gå på dem och det gör han gärna om han får, för rädd är han inte, men det får ju inte bli för mycket.

F ö tränade vi cirkeln. Ace dras väldigt lätt in mot fåren och jag blir tvungen att stanna honom och ge honom nej- bortkommandot för att få ut honom. Det är nog det jag får jobba mest med framöver, tror jag.

Men det är så kul att vara i gång!!

På dagen var jag i Björnlunda och tittade på en IK1-tävling. Så här såg tävlongsbanan ut. Mälarmårdarna skötte sig bra, Sanna Engborg med Meg vann i går och i dag tror jag att Kåre Tallbäck med Sali kom tvåa, men jag åkte, innan alla hade gått, så helt säker kan jag inte vara.

Fredag morgon hade jag inga större förhoppningar att höet skulle pressas och tas in. Visserligen sken solen, men jag visste att Filip hade många åtaganden utöver mitt hö, så jag trodde att han ville vänta till lördag, eftersom väderprognosen var god och marken i min hage fortfarande var lite sur, så att det understa höet inte riktigt ville torka, trots alla vändningar av det. Men vid halv tre kom Filip och började stränga höet och han sa att vi fyratiden skulle han pressa det, så då var det bra om vi var beredda. Han kom kl fem och det blev tre balvagnar fulla med hårdpressat hö, 400 balar. Så nu får jag antingen köpa fler får, sälja hö, eller bränna upp det till våren. Mina får behöver ungefär hälften så mycket under en vinter. Nu ska jag bara stänga för hagen och göra en 50 metershage i hagen, så är det bara att sätta igång och valla. Härligt!!

Nu är det torsdag och fortfarande ligger höet på marken. Det kom ju en ordentlig skur i går och även nu på morgonen regnade det, om än lätt. Men så kom solen och vid halv tre var Filip i farten och vände på höet igen. Det var torrt ovanpå, men ack så blött längre ner. Nu ser ju i alla fall prognosen ut som att det inte ska bli något regn före söndag i alla fall, då jag hoppas att höet kan pressas i morgon eftermiddag eller på lördag morgon. Vi får se. Jag övar mig i att inte reta mig på saker som inte går att ändra på…

Optimist kan man ju vara, men vad hjälper det? På tisdagskvällen kom en om än liten men dock en skur och på onsdags morgon, då Filip vände höet kändes det fortfarande rått och behöver sol för att bli ordentligt torrt. Visserligen blåser det, men det räcker inte, säger Filip. Han lovade dock att komma att känna på det i eftermiddag, då han slår grannen (Norbergs!) vall. Om det då är tillräckligt torrt och prognosen inte ser så lovande ut, strängar han det och slår i kväll, annars låter han det ligga tills i morgon, men då det ser ut att bli fler skurar. På fredag, lördag och söndag ska det än så länge inte bli regn. Hjälpte dock Ingrid och Åke att ta in deras tredje balvagn i dag, så hö får jag känna på i alla fall.
KL 1500: De små skurarna avlöser varandra, så nu är det kört för i dag, onsdag och i morgon ska det också regna, om än lite. Det är inte roligt att vara bonde, när höet ska in…

I dag vände Filip mitt hö som fortfarande är fuktigt i botten. Vi kom överens om, att det inte kommer att komma något mer regn där här veckan, så därför är det bättre att höet blir ordentligt torrt än att vi tar in det på gränsen till torrt. Alltså får det ligga tills i morgon onsdag eftermiddag, då det ska pressas och tas in förhoppningsvis. Så nu går jag och spejar i skyn. Prognosen ser lovande ut, men plötsligt säger min dator att det ska regna lätt i Stockholm i natt, dock ej i Strängnäs. Men när jag tittade i morse påstod samma dator att det just då regnade i Strängnäs, vilket det inte gjorde i Stallarholmen i alla fall. Nedan en bild på grannens hö som togs in redan i går kväll.

Inte blev det som jag hoppades inte. När Filip slagit mitt hö, gick det ett par timmar och så började regnet strila. Det kom dock bara några millimeter, så vi får hoppas, att det inte förstörde kvalitén alltför mycket. Nu kommer nästa drama. Hittills har det sett ut att vi ska klara oss utan regn åtminstone fram till tisdag eftermiddag ganska sent. Då skulle kanske Filip hinna ta in höet innan dess. Men nu ser det ut som om regnet kommer tidigare och då blir det inget. Då är det bara att hoppas på att inte regnar mycket och att det blir uppehållsväder och lite blåsigt på onsdagen, så kanske höet kan tas in på onsdag kväll eller torsdag. Intet är som väntanstider….

Jag avskyr höga ljud och buller. Jag avskyr det evinnerliga ljudet från de små flygplanen som ständigt cirklar över mitt huvud. De övningsflyger just här hos mig. Jag tycker inte om ljudet från alla gräsklippare och trimmers och allt vad de heter. Jag blir irriterad om grannen har på hög musik, men jag just nu älskar jag ljudet av slåttermaskinen!! Filip, Selaöns hjälpsamme bonde håller på att slå min fårhage och om det inte blir regn betyder det, att senast onsdag kan jag åter valla i den hagen med Ace! Som jag (och han?) väntat på detta. Nu gäller det bara att hålla tummarna för att TV4:s prognos håller. Enligt den ska det komma 0,0 mm regn över Strängnäs de fyra följande dagarna, men enligt smhi:s egen prognos kan det någonstans i Sörmland i strängnästrakten komma regn natten till söndag. Filip och jag valde att vara optimister och det gjorde grannarna Ingrid och Åke också.

Även om vi fortfarande inte kan valla, så bör jag väl presentera mina får! För ca två veckor sedan reste min granne Börje och jag upp till Alunda norr om Uppsala och hämtade fem gotlandstackor med sex lamm. Jag fick låna min granne Ingrids hästtransport och Börje körde, så det gick alldeles utmärkt bra. Fåren har acklimatiserat sig mycket bra i min skogshage och de är handtama, trots att de kommer från en mycket stor flock. Tackorna heter Assa, Asta, Måssa, Elin och Elin. Det fanns någon förklaring till att det var två som hette Elin, men jag förstod den aldrig. De har olika nummer i alla fall och jag funderar på att kalla Elin 06 för Inga Elin, efter en kollega som såg till att jag fick pengar till att köpa ett får, när jag slutade på min skola och gick i pension. Nu väntar jag intensivt på torrt väder, så att ängshagen kan bli slagen, höet komma under tak och Ace och jag ska kunna börja valla. Jag vill inte riskera något genom att valla i skogshagen.

Lördagen den 30 juni och söndagen den 1 juli var jag och ytterligare fem entusiaster på vallhundskurs i Skinnskatteberg med Egil Syverbråten som instruktör. Vi hade alla utom en vallat en hel del förut, så Egil drog i gång direkt på lördag morgon. Först fick vi visa upp vad hunden kunde och till min oerhörda lättnad fanns nu en 60-metershage som jag kunde träna Ace i. Då var det i alla fall ingen risk att någon tacka skulle hamna i ån. Först föste vi en stund och det gick bra, men när Ace skulle börja gå runt fåren, gjorde han en inrusning och bet sig fast i benet på en tacka, dock inte särskilt hårt. Egil lärde mig då, att så snart Ace drog sig inåt fåren, så skulle jag skicka ut honom med ett ordentligt ”bortkommando”. Detta skulle vara ett straff för att han inte håller ut tillräckligt och han måste inse, att han då måste släppa fåren och ge sig iväg långt bort från fåren. Jag kunde då säga ”nej”, ”bort”. Skulle han ändå rusa in i flocken måste jag lugnt gå fram till hunden och tillrättavisa honom en gång med gummislangen, så att han inser, att det inte är värt att göra om det. Det viktiga är bara att jag håller mig lugn och aldrig skriker. Lugna, bestämda kommandon är det som ger effekt.

I dag har jag äntligen tagit mig i kragen och rest till Stefan i Agdala och tränat vallning med Ace. Det är inte en dag för tidigt. Visserligen rådde Jonas mig, att ta en lång paus i vallandet, när Ace kom hem från honom i januari, men så länge?? Men det är besvärligt, när jag ännu inte har några egna får och jag inte känner till några vallningsbara får på Selaön på våren. Dessutom är jag så trött, när fredagen är här, att jag knappt orkar sätta mig framför TV:n.

Stefan hade fyra små tackor att valla på. Tyvärr var de av den sorten som springer från det ena staketet till det andra så fort hunden rör sig mot dem och de hade ingen tanke på att stanna vid föraren. Först tog jag in dem i en smal tarm som Stefan hade stängslat. Där hade jag i alla fall lite mer kontroll över situationen än i den stora hagen. Fösningen gick som vanligt alldeles utmärkt. Ace kom också i håg alla kommandon och lydde dem nästan alltid klockrent. Det svåra var dock att få honom bakom fåren utan att det skulle bli okontrollerat. Fåren sprang ju så fort Ace började röra sig i en relativt vid cirkel längs staketet och hagen var som sagt smal. Vid ett tillfälle tappade Ace huvudet och började rusa in i fårflocken (hans vana trogen). Då var det skönt att jag hade 30-meterslinan på honom. Han gjorde som väl var inte om det och jag kunde ändå känna mig relativt nöjd, men denna första omgång.

Nu växer gräset i min hage och vid midsommar ska jag ta hö där. Sedan hoppas jag att så snart som möjligt få tag i får som kan beta där. Men jag vill ha Gotlandsfår och ännu har jag inte råkat på någon som har några att sälja före mitten av augusti. Kanske måste jag vänta tills dess. Det vore tråkigt. Men sedan har jag får och nästa år blir situationen en helt annan. Det ska verkligen bli skönt!

Äntligen har jag fått hem Ace. Han har varit hos Jonas Gustafsson i Skåne från Annandag jul och till i söndags. Innan jag åkte hem med honom visade Jonas upp vad Ace lärt sig. Fåren var en flock mycket springiga får. Några av dem hade varit på rymmen och då blivit jagade av en jakthund, så de var inte särskilt lätta att tas med, berättade Jonas. Ace fick börja med att göra ett riktigt långt hämt på minst två- till trehundra meter. Han gjorde en mycket fin utgång men har en tendens att dras mot fåren, när han får syn på dem. För det mesta kunde Jonas då stoppa honom och ge honom ett nytt kommando, så att han höll ut tillräckligt för att lugnt kunna behålla kontrollen och komma hem med fåren. Den här gången blev dock fåren lite för flyktiga och Ace var rädd att förlora kontrollen varpå han tappade huvudet och rusade in i flocken. Till skilllnad från när detta hände mig, fick dock Jonas snabbt stopp på Ace och vallningen kunder fortsätta, som om ingenting hade hänt och till slut kom Ace tillbaka med fåren. När han visat vad som kan hända på långt håll förflyttade vi oss till en mindre hage och där hade Jonas hela tiden full kontroll över Ace. Även här gick han ut fint, men drogs mot fåren, efter en liten stund. Då gav Jonas honom antingen ett nytt sidokommando som Ace genast lydde eller så la han honom och gav honom snabbt ett nytt kommando. Själv stod Jonas bakom både Ace och fåren och fåren stod ganska nära staketet.
Jag fick rådet, att ge Ace en ganska lång paus i vallandet nu under vintern och sedan börja om på ny kula någon gång i vår och då göra det mycket enkelt för Ace, så att han blir van vid att lyckas. På det sättet kommer han att bli säkrare och säkrare. Att han rusat in har berott på att det blivit för svårt för honom och när det sedan hände upprepade gånger har det blivit ett mönster som nu måste brytas. Ace är absolut ingen vek hund, menade Jonas, han har ett fint rörelsemönster och är mycket lydig, när han känner sig trygg. Anna-Karin som var med och tittade på uppvisningen menade också, att jag borde sluta att tänka på att Ace måste bli godkänd vallhund under säsongen, för då blir jag bara nervös och får för mig att gå för fort fram.

Förra helgen den 25-26 november var Ace och jag på vallhundskurs på Lekeberga gård. Instruktör var Karin Söderberg.
Förutom Ace och jag var Kicki med Lexi, Gunnel med Spike och Lotta med Jenny med från Mälarmården. Från andra klubbar kom Barbro Swanberg med Pärla, Barbro med Jackson och Kerstin med Leo.
Det var regnigt och grått och lerigt och det mörknade snabbt. Men Ingrid på Lekeberga hade utan att vi visste om det hyrt in oss i ett ridhus under lördagseftermiddagen och kvällen, så vi fick alla vår rejäla dos med träning i alla fall. Just när vi var i ridhuset regnade det som värst och det var skönt att höra hur det smattrade mot taket, medan vi gick torrskodda med våra hundar.

Alla hundarna utom Leo som var tre år, var drygt ett och ett halvt år. Ja, Lottas Jenny var förstås bara nio månader, men uppträdde som om hon vore betydligt äldre.

Först fick vi gå inne i en 25-metershage och vi hade alla lina på hundarna. Karin förordade att ha lina på hundarna så mycket som möjligt, för då blir vi själva tryggare och kan avvärja sådant som skulle kunna gå fel, utan vi behöver bråka alltför mycket med våra hundar.

Jag berättade, att Ace börjat rusa in i flocken, när jag var framför fåren och Ace bakom och det oftast hände beroende på att Ace inte balanserade upp fåren ordentligt. När jag gick med honom, tyckte mina kurskamrater att jag var alldeles för otydlig mot Ace om hur han borde gå. Själv kände jag att jag saknade utrymme att svänga så som Egil lärt mig, men förmodligen var det något annat som blev fel. När Ace visat sina sämsta sidor ett par gånger först inne i lilla hagen och sedan i stora hagen, så fick jag beväpna mig med en petflaska med stenar i, när jag gick framför fåren och när Ace inte tänkte vika ut tillräckligt mycket i svängarna, så rasslade jag till med burken och vips vek han av och balanserade upp fåren. Detta sista gjorde jag i 25-metershagen på söndagen och då äntligen gick det riktigt bra. När vi föste fåren var det däremot inga problem.

De andra hundarna gick mycket bra. Gunnels Spike gjorde någon enstaka inrusning i början av kursen, men i slutet gick det inte att provocera fram något sådant. Barbro med Jackson var nybörjare, men hunden visade sig mycket läraktig och gjorde fina framsteg.

Barbro med Pärla gick också mycket bra. Barbro som var van ryttare hade en enastående timing, vilket hjälper mycket.

Jag kände mig lite ledsen, eftersom jag haft så stora förväntningar på Ace och nu visade han att han inte kunde hålla sig i skinnet alls, om jag inte hade stenhård kontroll i en liten hage. På det viset går det inte att göra något vallhundsprov eller tävla. Inte tycks jag heller kunna få in i min egen kropp, hur jag ska ställa mig och gå, för att vara riktigt tydlig mot Ace.

Det blir att skicka ner Ace på ytterligare grundträning till Jonas i Skåne och hoppas på att Jonas lyckas övertyga Ace om det onödiga i att börja jaga får mitt under vallningen.
Vi fick verkligen en utsökt mat på Lekeberga, så bara det är värt en kurs. Karin var också väldigt tydlig och uppmuntrande och bekräftade i stort sett allt jag försökt lära mig av Jonas, Egil och Mosse.

Stärkt av de kunskaper som Mosse förmedlat på sin ”Clinic” gick jag med Ace till fårhagen under söndagseftermiddagen, där mina ”gamla” får är. Jag hade 30-meterslinan på honom för säkerhets skull. Först föste Ace ut dem i hagen och fram till ett hörn. Där tränade vi en stund på att jag stod mellan fåren och Ace och att jag sa ”ligg” till honom ända tills han böjde ut huvudet långt från fåren. Först då gick han starta. Så snart han vände in huvudet la jag honom igen. Det gick bra. Vi höll på så en kort stund och sedan fick Ace driva lite medan jag gick framför fåren och i böjar och jag mötte Ace och fick ut honom från fåren. Det vågade jag dock inte hålla på med mer än en mycket kort stund, då fåren är mycket flyktbnägna och jag inte har någon möjlighet att stänga in dem. Vi slutade alltså nästan innan vi börjat, men Ace lyckades med allt vi tog oss för och det kändes bra.
Nästa helg ska vi på kurs hos Karin Söderberg i Lekeberga och det ser jag fram emot.

I går hade Mosse Magnusson en s k ”Clinic” för de Mälarmårdare som arbetat för klubben på olika sätt under säsongen. Klubben bjöd på föredraget samt lunch och kaffe.

Vi höll till i Dag Imres lada som han inrett och under förmiddagen talade Mosse för ett 30-tal intresserade åhörare om hur han ser på vallhundsträning med bordercollie. Efter lunchen visade han med tre av sina unghundar exempel på hur han tränar dem.

Mosse poängterade vikten av att vi får till stånd ett samarbete med vår unghund.Hunden ska alltid lyda oss, men den måste också kunna tänka själv.

Mosse delar upp sin unghundsträning i tre faser.

I fas ett behövs inga kommandon. Det viktigaste är att träna upp djurkänslan.Det räcker med hundens namn. Alla hundar har fel och det är viktigt att upptäcka dem så tidigt som möjligt för att kunna dölja dem på olika sätt. Det gäller att skapa trygghet hos hunden. Därför är det bra att använda lina och andra redskap, så att vi kan visa hunden på ett tryggt sätt hur vi vill ha det utan att behöva ta till brösttoner och våld. För att träna upp djurkänslan kan man ta in hunden i trånga utrymmen tillsammans med fåren. Där kan varken hund eller får fly. Det är viktigt att få ner tempot på hunden och att den slappnar av tillsammans med fåren. Den här första fasen brukar ta mellan tre månader och ett halvår.

Träningspassen är hela tiden mycket korta, högst tio minuter. Men det är viktigt att man verkligen genomför det man tänkt sig under den tiden och inte tillåter hunden att göra lite fel.

I fas två ska hunden lära sig att lyda även när den är ur balans och när det går emot dess instinkter. Vill hunden gå åt ett håll, låter man den t ex gå åt andra hållet.

I fas tre arbetar Mosse med hunden, men iakttar den hela tiden, så att han ser när den gör fel och korrigerar detta.

Det är mycket viktigt att lära känna sin hund och veta vilka svaga och starka sidor den har. Vi måste träna på hunden svagheter så att den övervinner dem. En starkt drivande hund måste t ex lära sig att flankera och vet man att hunden alltid kommer att driva, så kan man träna flankering så mycket att hunden nästan glömmer av att den kan driva. Först då tar man tillbaka drivningen hos hunden.
Men om en hund inte har så väldigt bra balans, så är det klokt att bara någon gång ibland träna den ur balans.
När vi tillrättarvisar hunden måste vi göra det när vi själva är lugna, att göra det i affekt leder inte någonstans, kaoset blir bara värre. Därför är linan bra.

Mosse skilde noga på ”lydnadsstopp och vallningsstopp” Har man bara ett lydnadsstopp på hunden betyder det att hunden visserligen stannar, men den stressar upp sig och ligger och väntar på att få starta igen och kommer att ta sats och kanske t o m jaga, när den får starta. Ett vallningsstopp är ett naturligt stopp, där hunden är lugn och avslappnad. Om vi bygger upp hundens djurkänsla och hunden vågar lita på sin förare kommer vi snabbare till ett vallningsstopp. Genom att träna i en liten hage från början och använda lina, märker hunden att fåren inte flyr och att mattes eller husses kommandon hjälper den att göra rätt.

Det är intressant att gå på kurs för olika instruktörer för de flesta säger ungefär samma sak, med lite olika ord. Alla har försökt inpränta vikten av att läsa både sin hund och fåren. Att läsa hunden innebär, att jag som förare måste lära mig upptäcka, vad hunden tänker göra fel, precis innan han gör det, för att kunna bryta där, för två sekunder senare är det för sent. Detta är dock så svårt!!!
Det var också intressant att få se de olika hundarna som Mosse hade med sig. Den första hunden var en åttamånaders hanhund som hette Ted. Han var mycket tänd och var av typen ”kan själv”. Mosse fick därför mycket kroppsligt visa Ted hur han ville ha det, genom att stå mellan fåren och hunden och stoppa honom i balans. Fick han valla själv sprang han gärna igenom flocken. Mosse ansåg, att denna hund var mycket stark och kunde gå långt och var mycket träningsbar just nu. Nästa hund var en liten tik i samma ålder som hette Pine. Hon hade en mycket välutvecklad djurkänsla, var mjuk och gjorde nästan allting rätt i detta stadium. Faran om man fortsatte att träna henne mycket just nu var att hon skulle lära sig fel saker. Mosse ansåg därför att hon behövde vila ett halvår, innan han fortsatte träningen med henne. Hund nr 3 var en tvåårig hanhund som hette Ben. Han hade bott hos en bonde som bara lärt honom handtecken i stort sett. Han var dålig på att flankera, när han kom till Mosse, men mycket duktig på att driva. Därför hade denna hund inte fått driva alls under en lång period utan de hade bara haft flankeringsövningar. Mosse visade oss också en delning tillsammans med den här hunden, då han hade tendens att hela tiden titta tillbaka på den flock som han inte skulle driva just då och detta höll Mosse just nu på att träna bort hos Ben genom att säga nej, så snart han vände på huvudet.

Liksom Egil poängterade Mosse vikten av att göra en mycket stor öppning mellan fårgrupperna i delningen, innan man kallar in sin hund och då ända fram till förarens knän. Detta måste göras många gånger, innan man går över till att stanna hunden mitt i öppningen och visa den vilken flock den ska driva bort.