För första gången sedan lammen föddes tog jag med Ace till vallhagen i dag. Shep har haft lite svårt med två tackor som gärna vill gå på honom, då de vill skydda sina lamm. Nu ville jag se, hur de reagerade på Ace.

Det märks att Ace och jag hållit på mycket längre än Shep och jag. Alla kommandon sitter klockrent, såväl visselsignalerna som röstkommandona. Och det var som jag anat. Ingen tacka vågade ställa upp mot Ace! Hans fråndrivning är som alltid suverän, men han är lite väl burdus i framdrivningen, så där delar sig fåren och han är ingen fena på att samla ihop dem igen, utan kan mycket väl koncentrera sig bara på en av flockarna. Han hade i alla fall ingen tendens att börja jaga fåren, så han ska få komma med ut varje gång i fortsättningen, så att han får leva ett lite värdigare vallhundsliv.

Fortfarande fungerar inte visselsignalerna med Shep. Det känns som om han aldrig tänker lära sig dem, men det gör han naturligtvis så småningom. Han kan ibland fortfarande ta fel på höger och vänster också, något som Ace aldrig gör. (Men själv gör jag det tyvärr ofta).

På fredag ska jag få valla hos en bekant som har många får och en vallhund här på orten, men som jag aldrig har varit hos förut. Det ska bli spännande! Då lämnar jag Ace hemma.

Min lektion med Peter Nilsson blev inställd nu på fredag, men i stället ska jag dit den 11 juni hela dagen. Fem andra ska dit då också, men jag har ingen aning om vilka de är. Det ska bli roligt.

I går när jag var på väg hem från Göteborg passade jag på att köra av vid Lillkyrka och ta en vallektion för Christer Sjögren igen. Den här gången alltså i Lillkyrka, dit han snart flyttar.

Förhållandena är ännu bättre där än i Torstuna. Större marker, fler får att välja mellan och lite trögare djur.

Det första Shep fick göra var att ta ut fåren från en tjugofemma och valla ut dem på ett stort fält. Kruxet var bara att där nere stod även resten av flocken, så draget var enormt. Mycket riktigt försökte tackorna förena sig med sin storflock, men Shep sprang i kapp dem och motade bort dem. Trots att det blev ganska hetsigt och fåren verkligen försökte fly, skötte Shep sig mycket bra. Inte en enda tendens till jakt och till slut hade han kontroll på så många djur som vi behövde och kunde valla bort dem tillräckligt långt bort för att vi skulle kunna börja valla.

Sedan sist hade jag tränat på visslan och att få Shep att flanka ordentligt samt att starta mjukt, då han ska fösa djuren. Flankeringarna fungerar ibland, men inte alltid, visslorna tar han inte mer än någon gång ibland, men starta kan han, om jag bara säger ttt.. och visslar (inte bara visslar). Chrille rådde mig att träna mycket enkelt och nära igen för att få in visslorna, ställa mig rätt, så att Shep förstår åt vilket håll han ska gå, innan jag visslar.

Det viktigaste är att jag själv behåller lugnet och inte hetsar Shep med mina kommandon. När jag visslar, måste jag vara lugn, annars kommer ingen signal, så det var en mycket bra övning. Men oj, så svårt jag har för att vara lugn och framför allt om Shep inte flankar ut ordentligt. Men varje gång jag säger kommandot lugnt går det mycket bättre. Och Shep gör ju aldrig några dumheter, så varför ska jag hetsa upp mig???

Vi tränade långa hämt också och det gick bra den andra och tredje gången. Delningen var inte heller några problem. I framdrivningen är Shep riktigt läcker, om han får in rytmen och får arbeta ostört, lugnt och fint driver han fåren. Det är så roligt att ha en hund som jag inte behöver oroa mig för!

Nu går jag ut i fårhagen en gång om dagen och vallar med Shep. Framför allt tränar vi visselsignalerna. Då gäller det  att stå rätt, när jag visslar, så blir det lättare för Shep att förstå vad han ska göra. Framåt och stanna (ligg) är i stort sett klara, men det är värre med vänster och höger. Förmodligen är jag inte särskilt bra på att vissla dem, så det gäller att träna i bilen.

F ö ser Shep riktigt läcker ut i fösningen och han delar springer också igenom hålet, när jag delat fåren utan tvekan och är duktig på att hålla den avdelade flocken borta från den andra, trots att den hemskt gärna vill sälla sig till storflocken. Några tackor tycker inte om att bli vallade utan vill skydda sina lamm, men Shep hanterar dem mycket bra. Det är så roligt!!!

I dag har Shep och jag varit hos Chrille Sjögren och tränat vallning. Anna Larsson och Flynn skulle också ha varit med, men stackars Flynn har fått artros i tårna och måste vila. Jag förstår inte, varför just Anna alltid får så mycket bekymmer med sina hundar. Flynn är ju en så duktig vallhund också som Anna har så stora förväntningar på. Hoppas, hoppas att det löser sig. Shep och jag for helt enkelt i väg ensamma och det kändes lyxigt att ha en privatlärare en hel timme. Shep är ju vuxen så han orkar med mycket vallning och Chrille såg till att han fick vila efter en halvtimme, då vi pratade om vallningen, så det gick bra. Det första som Chrille hjälpte mig att rätta till var att Shep gärna kastade sig upp, när jag gav honom kommandot ”get up”. I stället rådde han mig att bara säga t..t..t till honom och då startade Shep lugnt och stilla och samma sak fick vi honom att göra med hjälp av visselpipan. Sedan menade Chrille att nu var det dags att ge Shep styrning och inte bara hålla på att skicka runt honom och annan grundträning. Mitt bekymmer har varit att när jag hotar Shep, när jag ska ge honom ett sidokommando, så vill han gärna ge sig av. I stället ska jag först säga ”lie down” ganska hårt för att sedan upprepa det snällare och så  med mycket mjuk och snäll röst säga ”come bye” eller ”away”, sniker han då in, så ska jag genast lägga honom, eller hota med staven.

Chrille tyckte att jag kunde träna Shep så mycket jag orkade och att jag skulle hålla på att vissla mycket, så att han lärde sig de olika signalerna.

Chrille gick igenom grunderna i delningen också. Just den här flocken var nästan omöjlig att dela, men det jag ska tänka på är att hota fåren med min stav om de kommer nära och att lägga Shep på ett sådant sätt att han är vänd åt något håll och inte trycker på fåren rakt fram.

Allting kändes mycket bra och jag blev uppmuntrad. De mesta gjorde jag rätt, tyckte Chrille och det var trösterikt att höra. Jag måste bara tona ner mina kommandon och mitt kroppsspråk. Jag hoppas att jag lyckas! Jag känner mig så sugen på att tävla…

Nu har jag prövat att valla på min flock igen och det går alldeles utmärkt. Jag binder upp baggen, innan jag sätter i gång, för han vill ideligen fram och buffa på mig.

I går satte jag mig och skrev upp i detalj vad jag skulle träna och hur jag skulle lägga upp träningen.

Listan såg ut så här: ”Att få Shep att släppa fåren”

Stå först framför fåren och Ace bakom, sedan ställer du dig bredvid Ace med fåren en bit bort och sist ställer du dig bakom Ace med Fåren en bit framför.

*Lägg Shep lugnt och stilla åt rätt håll.

*Hota honom, men inte så mycket att han sticker

*Stanna honom om han snävar in.

*Ge ett nytt kommando med lugn röst

*Säg kommandot först och vissla sedan.

Det lyckades riktigt bra faktiskt. Det svåraste var att få Shep att inte springa ifrån trycket, men när han väl låg still och tittade bort, fick jag honom några gånger att ta jättesvängar runt fåren! Jag blev så glad över allt det där att jag glömde visslan.

När jag band upp baggen ägnade sig lammen åt att flockas runt Shep som såg lite besvärad ut, men lät dem hållas.

Trots att jag lämnade tillbaka Nick till uppfödarna Robban och Grainne Lönnqvist, så var de snälla och bjöd in mig till valpträffen den 28 april 2012.

Vi började kl 11 med fika i trädgården, där solen sken tillräckligt varmt för att sitta ute för första gången i år skulle jag tro. För första gången träffade jag Therese med Jett och Anna med Kitty. Nu kändes det förstås som om jag redan kände dem, eftersom alla varit så flitiga på facebook. Det var jätteroligt att träffa alla hundarna. De var så olika, men ändå på något konstigt sätt lika. Virus är ju min favorit, för han är så lik Ace, Långhårig och trefärgad med mycket distinkta drag i ansiktet. Link var korthårig som sin mor och mycket lik henne liksom Kitty är. Jett är den största och stiligaste, en mycket vacker hund och så har vi ju Nick som är så olik de andra till utseendet, med sin nästan bara svart-vita korthåriga päls och den stora vita bläsen. Sist men inte minst lilla Dess med sina korta ben och lite längre päls.

Efter fikat tog träningen fart och Robban fick jobba. I sex timmar höll han outtröttligt på att jobba med oss utom när vi fikade och åt en mycket god middag ute med grillspett av lamm med utsökta såser till som Grainne trots sin onda rygg fixat till.

Första övningen gick till så, att Robban tagit in ett antal får i en fålla och sedan fick vi träna hunden utanför. Detta är till för att vi ska träna upp kontakten med hunden och så att hunden inte ska kunna flänga in i flocken och ställa till det. Det visade sig vara en nyttig övning även för Shep. Jag har hört talas om den här övningen ända sedan 1996, men aldrig använt den i praktiken. Robban påpekade också att man vara försiktig och inte göra den för ofta, eftersom hunden vänjer sig vid stillastående får.

När alla gjort detta, tog Robban bort fållan och vi fick träna ungefär samma sak på fåren, när de var lösa. Nu blev det svårare, då några unghundar ville in och röja, (ingen var dock dum mot fåren), medan någon inte verkade så intresserad av fåren. Själv gjorde jag läxan som Peter givit mig och jag klarade den inte med godkänt betyg från början, tyvärr. Jag har två egenheter – jag är alldeles för entusiastisk när jag ger mina kommandon och jag är inte tillräckligt noggrann, när jag startar Shep. Nu har så många sagt detta till mig, att det är på tiden att jag ändrar mig, om jag ska ha en chans i vallhagen. Efter lite åthutningar gick det i alla fall bättre. Jag har svårt att hitta balansen mellan att få Shep att ligga kvar och slappna av och att inte få honom att fly trycket från mig, när jag inte är nöjd med hans avslappning.

Nina, Ola och Link har inte vallat särskilt mycket. Nu fick Ola förtroendet att gå in och valla med Link, sedan fåren släppts fria. Det visade sig att han blev mycket intresserad och verkligen lyssnade och tog till sig vad Robban sa. Det är det där med att röra sig och lämna utrymme åt fåren, när man skickat i väg hunden. Jag tror, att de lärde sig massor.

Efter den utsökta lunchen var det så dags att ta ut alla fåren (mer än 30 st) i en större hage. Först tog Robban ut dem i en mellanstor hage och därifrån var det ett dike med ett ganska litet hål som de skulle igenom för att komma ut. Han tänkte skicka någon att hämta Boman, men då frågade jag om inte Shep och jag kunde ta ut dem. Robban såg lite skrämd ut, men gick sedan med på det, om jag lovade vara försiktig, så att inte fåren rusade in igen. Men det gick bra. Om det är något som Shep är bra på, så är det att vara lydig framför allt på nära håll, så fåren sprang lugnt och fint ut på det stora fältet och sedan fick Shep och jag valla där. Robban påminde mig om att det var drag mot fårhuset och jag vallade bort dem en bit. Men som vanligt snävade Shep in lite för tätt intill fåren och Robban kom ut och hjälpte mig. Jag var för slarvig med att visa Shep hur han skulle ligga och jag var för slarvig, när jag skickade honom, förutom att jag använde kommandona alldeles för kraftfullt eller vad det nu var. Helst ska jag viska i alla lägen. Ja, ja.

Ute på fältet hann jag bara se Therese och Jett av unghundarna och då visade sig att den här storleken på flocken passade honom mycket bra. Plötsligt vallade han  med stort intresse och flankade fint!

När jag var klar hade klockan hunnit bli 17 och jag hade två och en halvtimmes väg hem, så jag tackade för mig och for i väg. Vad jag förstod fortsatte de andra att valla tills alla fått pröva ute på fältet och då var klockan 18. Oj, vad jag var trött, då jag kom hem vid halv åtta. Ace hade bara fått en liten promenad mitt på dagen, så det var bara att hämta kopplet och gå ut på promenad med Ace och Shep. Att titta på alla bilder jag tog, samt skriva på Facebook fick vänta till söndagen  och då hade alla andra redan tackat och kommenterat valpträffen.

TACK en gång till för en mycket fin dag!!

Nu när alla lammen är födda blir jag väldigt sugen på att börja valla på mina får igen. Men jag får nog vänta lite, för en tacka är som en tigermamma och nåde Shep om han kommer i närheten av hennes lamm. Jag har dock kunnat hämta hem hela flocken, när det vankas kraftfoder, eftersom Shep är så lydig och tackorna springer hem så fort de får Shep bakom sig. Det underlättar en hel del!

I morse åkte jag till Agdala för att göra läxan vi fick av Peter. Kicki och Lexi kom också dit. SMHI hade lovat regn och snö, men det var uppehåll hela tiden, så det blev riktigt trevligt.

Jag la Shep enligt Peters recept och sa ”lie down” ett par gånger utan större framgång. Men när jag då hötte med näven och sa ”duu”, så flydde Shep och lydde inte ett dugg, när jag försökte lägga honom igen. Kicki tipsade mig då om att sätta långlinan på honom, så att han förstod att det inte lönade sig att fly. Fast egentligen måste jag bara bli lite snabbare på att skicka i väg hunden. Jag har så svårt för det där med höger och vänster… I alla fall blev Shep riktigt duktig på slutet och gjorde mycket stora bågar runt fåren. Kicki tränade samma sak med Lexi, något vi alla behöver gå tillbaka till lite då och då, troligen.

Så kom vi då äntligen i väg på vallkurs, Shep och jag. Vi åkte tillsammans med Ingela och hennes Midge och vi hade dessutom tur med vädret.

Först tittade Peter på hur Shep vallade tillsammans med mig och så frågade han mig vad jag tyckte och tydligen gav jag rätt svar, för han höll med mig om, att Shep snek in alldeles för mycket och att han inte kunde släppa fåren och därmed flanka ordentligt.

Jag fick i läxa till nästa gång att lära Shep att verkligen släppa fåren. Jag fick lära mig att det var tre positioner som vi skulle öva på.

1. Jag står framför fåren och har Shep ca fyra meter framför mig. Jag säger ”lie down” till honom med mjuk och vänlig röst två gånger och hoppas på att han då slappnar av. Gör han inte det höjer jag handen och säger ”du” till honom med sträng röst ända tills han vänder bort hela kroppen. Då ger jag honom ett riktningskommando, fortfarande med handen höjd. Skulle Shep inte slappna av och vända sig bort går jag fram till honom och knäpper honom på nosen två gånger och säger ”du” strängt. Sedan klappar jag om honom och börjar om.

När han gör detta rätt fortsätter jag till position 2, vilket betyder att jag har Shep vid sidan av mig och fåren framför. Så gör jag på samma sätt som under position ett. När han klarar det fortsätter vi till position 3, vilket innebär att jag har Shep framför mig och fåren  framför Shep. Annars likadant.

Dessa övningar ska jag göra många, många gånger, kanske ända upp till hundra gånger, eller åtminstone tills det sitter i ryggmärgen på hunden. Det är det allra svåraste för hunden, detta att släppa fåren.

Nu är lammen snart en vecka gamla, men några fler har inte kommit. I morgon ska (peppar, peppar) Shep och jag äntligen på vallkurs hos Peter i Skinnskatteberg. Måtte vi nu komma i väg, så får vädret bli hur det vill.

Under tiden har Shep hjälpt mig att mota bort tackorna och baggen från foderbordet och det gör han med den äran. Han är inte rädd av sig, han gav baggen ett tjuvnyp i går, när han försökte mopsa sig. Det enda som han tycker är lite besvärligt, är att lammen med mamma inte står på samma ställe som de andra, så han känner sig lite kluven, för alla ska väl med? Ska de inte det matte? Jaså, inte det! OK då. Mamma Mia och lammen får sitt kraftfoder på ett annat ställe nämligen.

I år räknade jag ut att jag äntligen skulle kunna resa till Hovenäset och till Tjörn och fira påsk. På Hovenäset skulle jag träffa min yngste son och hans familj som varit i Sydafrika i ett halvår med sina tre barn som är 1½, 3½ och 6 år. Den äldste, Teddy fyller dessutom år i dag, den sjätte april. Jag gladde mig verkligen, i synnerhet som jag sedan skulle resa till mellansonen med familj på påskafton och fira med ytterligare tre barnbarn som jag inte sett på lika länge.

Jag hade räknat ut, att jag nog skulle hinna hem igen, innan lamningen kom igång, även om det var lite vågat, då baggen släpptes in, så att första dagen kunde bli den femte april, men var verkligen tackorna redan brunstiga då??

Vad hände? Jo, på onsdag morgon då allt var packat och klart, vaknar jag med lite huvudvärk. Det har jag ibland på morgonen, även om det var länge sedan nu, men när jag stiger upp känner jag ett lite lätt illtamående. Det går en liten stund och jag känner att jag behöver kräkas, trots att jag ännu inte ätit frukost. Jag har redan tagit på mig ytterkläderna för att ta en runda med hundarna före frukost tillsammans med grannen. Nu spränger det i huvudet och jag ringer grannen och ber henne komma och ta med hundarna utan mig och så börjar jag kräkas och kräkas…bara galla…hela dagen. Inte förrän ca kl 19 slutade jag kräkas och då var jag helt slut. Det blev till att ligga kvar i sängen och jag bad min man ringa återbud till barnen.

Nästan hela torsdagen låg jag också, men tack vare snälla grannen Ingrid fick fåren mat och hundarna motion. På kvällen piggnade jag till och då sa Ingrid att fyra tackor såg mycket svullna ut.

I morse, långfredag och Teddys sexårsdag, hittade jag två små lamm i hagen, ett bagglamm som var väldigt litet och ett tacklamm. De var renslickade och fina och det var bara att bära in dem i en fålla i fårhuset. När jag kände på tackans juver var de mjuka och hon var mycket lättmjölkad, så jag känner mig lugn. På bilden syns nästan bara tacklammet, men den lille baggen ligger bakom och vänder bort huvudet.

Det var tydligen meningen att jag skulle hålla mig hemma, för ytterligare tre är nog på gång också.

I dag åkte Shep och jag till Agdala och vallade igen. Jag hade försökt att fundera ut, vad vi skulle träna på innan, så att det skulle bli lite mer strukturerat än vanligt. Idag var det fyra små vita fjolårslamm i hagen och precis som förra gången ville ett av dem absolut inte vara med i flocken utan kom gärna springande till mig, så det blev en bra övning att få Shep att hålla ihop flocken. Jag satte ut koner för att träna Shep att ta fåren genom öppningarna. Det visade sig vara väldigt svårt, då ett får hela tiden avvek från flocken, men vi klarade det nästan varje gång i alla fall. Jag försökte komma ihåg att vissla vänster varje gång jag ville att Shep skulle gå vänster, men inte heller i dag reagerade han på visselsignalen en enda gång. Framåt gick inte heller särskilt bra. Bäst gick stoppsignalen, men inte heller den lyder han till hundra procent. Däremot gick röstkommandona över förväntan, åtminstone om jag tar i ordentligt.

När jag hade rastat tog jag in fåren i avlånga hagen och lät Shep fösa med långlina utan kommandon. Han kan komma in i en rytm, där han går väldigt fint, men efter svängen, springer fåren snabbt och då blir det fart på Shep också, så då fick jag reglera farten med långlinan.

Till slut försökte vi dela fåren två och två, men det var inte det lättaste. Att singla gick ju bra, men jag ville verkligen dela dem på mitten också och till slut lyckades vi med det också!! Jättekul!

Det är verkligen härligt att kunna valla utan att behöva ha hjärtat i halsgropen. På måndag ska vi till Skinnskatteberg och få en duvning av Peter Nilsson. Det ska bli jättespännande att höra vad han tycker om Shep och mig.

I dag åkte Shep och jag åter till Agdala och vi var där redan kl 0900. Det var spännande att se, om Shep skulle lyda mig bättre i dag än förra gången. Jag har försökt att vara lite strängare den senaste veckan.

Det var som om jag fått en helt ny hund igen!! I fösningen gick Shep lugnt och fint, men nu förstod han även vänsterkommandot mycket bra och lydde genast, när jag stoppade honom igen, om jag bara ville justera linjen. Det kändes riktigt bra. Jag försökte att vissla ”vänster” så ofta jag kunde, men den signalen förstår han inte ännu. Dessutom gick han fel på ”away” flera gånger, så där måste vi öva mera.

Det var fyra tackor och en av dem ville hela tiden lämna de andra tre. Trots detta ville jag se, om vi kunde dela dem två och två. Det lyckades faktiskt två gånger, så jag kände mig väldigt stolt. Saken blev inte sämre av att det var strålande soligt och varmt väder.

Carina kom också ner och vallade med Fay och det såg riktigt bra ut det också. Efter en fikapaus tog jag in fåren i den lite mindre avlånga hagen och där fick Shep fösa fåren utan kommandon (i möjligaste mån) fram och tillbaka, fram och tillbaka. Det klarade han bra, även om det gick lite fort just när de skulle vända håll.

Riktigt härligt!

Då det finns de som varit oroliga för hur det skulle gå att ha ytterligare en vuxen hanhund, när jag redan har en sådan, tänkte jag berätta lite, om hur det gått hittills.

Ace har ett par gånger markerat att hemma hos oss är det han som bestämmer bland hundarna. Shep har då genast retirerat. Jag lämnar aldrig hundarna ensamma i samma rum och det är heller inga problem, när jag är hemma, för Shep följer mig som en skugga och Ace ligger helst kvar i något hörn i husets mer avlägsna delar.

När vi är ute, springer Shep lös och Ace är i koppel, då det inte går att lita på att Ace inte jagar varenda rådjur, älg eller hjort som kommer i vår väg. Ace och Shep kan mycket väl stanna till och nosa på samma fläck.

När vi kommer hem öppnar jag pannrumsdörren och Ace  går in. Shep stannar då automatiskt utanför. (Ibland går Shep in först och då lägger sig Ace lika automatiskt utanför). Jag klär av mig och torkar tassarna på den hund som är inne och släpper sedan in honom i hallen, stänger dörren och ropar in nästa hund.

Vår katt Tekla var till en början lite misstänksam mot Shep. Hon hade inte så bra erfarenheter av Nick som hela tiden ville leka med henne, men efter ett par dagar upptäckte hon att Shep knappast tittade på henne en gång, så hon har slappnat av och ligger lugnt i mitt knä när jag tittar på TV och Shep ligger under soffbordet.

I dag har jag varit i Agdala och vallat tillsammans med Ingela och Midge. Det visade sig att fåren var väldigt springiga och återigen fick jag problem med att hålla ner farten på Shep. Han förstår mig inte riktigt ännu, så många gånger när jag säger ”come bye” springer han åt höger i stället för till vänster, så jag måste nog bli noggrannare med att placera mig rätt, innan jag ger sidokommandon. Shep startar också gärna utan att jag har sagt till, vilket förvånar mig lite. Jag måste ta i rätt mycket för att få honom att lyda, men gör jag det, så lyder han för det mesta. Men en gång fick han ut en tacka och jagade den och hängde sig fast i den!! Ska det vara så? Jag blir så trött. Förmodligen gör jag det för svårt för honom. Det är faktiskt bara andra gången som jag vallar på tackor på riktigt. Jag får kanske inte begära att allt ska fungera genast.

Det här måste jag träna mycket på: 1. Visselsignaler – ”framåt” fungerar nästan alltid. ”Stanna” fungerar inte särskilt bra, trots att jag tror att han förstår den. ”Vänster” och ”höger” kan han inte ännu.

2. Korta sidokommandon

3. Djupet och att han stannar upp kl 12 och startar försiktigare.

4. Tempot i fösningen. Ofta går det mycket bra, men han ökar gärna farten om fåren springer fort. Då vill jag att han ska minska farten i stället, alldeles av sig själv. (Djurkänsla)

5. Att inte ta för mycket egna initiativ och absolut inte starta, innan jag sagt till. Dessutom måste han starta mjukt.

Det känns inte som att jag ska hinna med allt detta innan slutet av april, så jag kanske avstår från tävlingarna då. Vi får se.

Jag glömde att ta med kameran i dag.