Äntligen har det blivit lite varmt och isen smälter i hagen, så jag tänkte ta ner fåren till hagen lite försiktigt för att träna Shep på att kommunicera med mig. Jag tog på honom långlinan och gick ut i skogshagen för att leta rätt på fåren. Så fort de fick syn på Shep sprang de i väg. Problemet är att jag ännu bara kan skicka Shep framåt om det ska gå någorlunda lugnt. Så fort jag säger ”away” eller ”come bye” blir det en väldig fart på Shep och jag tappar långlinan, eller får brännskador om jag håller fast den. Eftersom jag dessutom inte har någon överblick i skogshagen, ville jag inte riskera att inte ha Shep inom synhåll, för det är onödigt att de dräktiga tackorna springer alltför mycket. Därför blev det ett förfärligt lirkande, innan jag fick ut tackorna i hagen, men det gick till slut genom att jag la Shep och sedan gick och ställde mig framför tackorna och tog upp Shep bara några steg. Tyvärr har baggen blivit väldigt ivrig på att stångas, så han försökte gå på mig, innan jag fick fram Shep. Fortfarande springer tackorna väldigt fort, så snart Shep visar sig, men jag kunde i alla fall träna fösning en stund och försöka lära Shep korta sidokommandon, men det var svårt. Jag tränade honom också att lyssna på min framåtsignal på visslan. I nästa vecka måste jag åka till Agdala och träna.

Jipii- Idag har jag vallat med Shep på öppen mark för första gången. Jag åkte till mina klubbkamrater Inger och Kåre i Sorunda och där fick vi pröva på. Det visade sig att Shep var lite snabbare än jag räknat med och jag fick ta i ganska mycket för att få honom att lugna ner sig. Vissa stunder gick han dock mycket bra och jag förstår, att jag måste jobba mycket på mina kommandon. När jag talade med Maria på kvällen, berättade hon att Shep är mycket känslig för olika toner i röstkommandona och jag får inte låta alltför entusiastisk för då stressar han upp, vilket också Inger konstaterade.

Efter ett tag satte vi på honom en långlina, så att jag kunde dämpa Shep rent fysiskt och det var säkert bra. När jag använda sidokommandona ”away” och ”come bye” blev det en väldig fart på hunden och när han kom bakom var han lite svår att stanna, så jag fick springa mot honom. Korta sidokommandon fungerade inte alls. När jag sa ”steady” löd han det mycket bra, så jag trodde att det var ett kommando som han var van vid, men Maria berättade att hon använde ”time” i stället. Där ser man hur viktigt ens röstläge är. Det spelar inte så stor roll vad man säger, utan hur man säger det. Jag började att använda visslan och upptäckte att ”framåtsignalen” fungerade redan efter ett par gånger, trots att Maria sagt att hon själv bara hade haft stoppsignalen än så länge. Men tydligen hade Stina och Björn som Maria varit och tränat hos mycket använt framåt också.

Det var verkligen roligt, att ha kommit igång. Det ska bli spännande att se hur jag kan utveckla vår kommunikation. Och det är så skönt, att jag inte behöver vara orolig för att Shep ska vara dum mot fåren.

I dag träffade Shep på sitt första rådjur. Det sprang över vägen bara några meter framför oss och Shep såg det före mig. Vad gör han? Jo, han är intresserad, tittar noga på det och sedan vänder han och springer in till min sida! Varför har jag aldrig förut haft en sådan hund? Nu är jag i alla fall så lycklig över att ha en sådan hund.

I morgon ska vi i väg och valla på riktigt. Det ska bli så spännande.

Jag måste nypa mig i armen för att tro att det är sant, att den här hunden ska bli min! TACK MARIA!

I  dag fick han gå lös i skogen. Jag fick återigen hjälp med att fösa bort tackorna och baggen, när jag skulle ge dem kraftfoder. De stod på innergårde och for åt alla håll. Då stannade Shep upp och väntade och såg till att alla fåren kom ut. Sedan låg han och passade dem tills jag lagt upp allt. Det ska bli så spännande att komma ut på ett öppet fält med honom och fåren.

Ännu har ingenting oroväckande hänt. Shep går bredvid mig på promenaderna, han ser katter springa i väg utan att reagera, han möter främmande hundar och jag ropar in honom och han går förbi. I morgon tar jag av honom långlinan.

I dag var inte tackorna och baggen på plats, när de skulle få kraftfoder. Jag tog med mig Shep och vi letade reda på dem. Sedan vallade Shep hem dem, så att jag kunde binda upp baggen medan tackorna åt. Sedan tog jag fram Shep, så att baggen gick åt rätt håll, när fodret var uppätet. Han har haft en tendens att vilja stånga mig, men nu är det slut på det. Det är en verklig hjälp att ha en sådan hund!

I dag var jag och hämtade Shep. Vi var hos Björn Mattsson, där han fick visa framtassarna i vallhagen tillsammans med sin matte Maria. Det gick riktigt bra. Han hämtade fåren på långt håll, han föste dem och han uppförde sig hela tiden som den gentleman han är.

Sedan stoppade jag in honom i bilen och for hem. Väl hemma tog vi en promenad först till grannen och sedan hämtade vi Ace och gick ca 3 km, allt under mycket städade former. Vi mötte grannar på vägen som beundrade Sheps lugn.

Nu ligger han under skrivbordet.

I dag har Ace och jag varit och hälsat på Shep, den femåring som jag skrev om i förra inlägget. De visade sig vara väldigt lika till sättet. Shep var en lika vänlig själ som Ace, skällde inte när jag kom, gruffade inte det minsta, när vi gick ut på promenad tillsammans och tillät Ace att sedan komma in i huset, där de la sig i var sitt hörn. Jag tror faktiskt att detta kan fungera och jag ska göra ett försök, men först efter det att jag har sett honom valla. Det ska vi fixa om två veckor.

Shep, 5 år efter Mosses Min och Fleet

Usch, det blev tomt utan Nick. Nu pågår den stora kampen inombords hur jag ska göra i fortsättningen. Först var jag övertygad om att jag skulle skaffa en valp igen, men sedan har många vallningsvänner föreslagit, att jag i stället ska gå in för att köpa en redan färdig hund.

Hur får man tag i en färdig hund? Hur många säljer sådana, om de är bra? Jag fick några tips om unghundar till salu, men de bor väldigt långt bort.

Så har jag fått tips om en 5½ åring som säljes p g a skilsmässa och som ska vara väldigt bra. Bl a kom han först när han gick vallhundsprovet 2010. Sedan dess är han dock inte tävlad, utan har fungerat som gårdshund. Problemet är att jag redan har en vuxen hanhund  som är sju år. Hur ska det gå. Jag ska åka och titta på honom på lördag så får vi se, om han då äter upp Ace, eller vad som händer.

I går var Anna Larsson,Flynn,  Nick och jag i Norrköping där Peter Nilsson håller till på tisdagar för att få en lektion var i vallningens ädla konst. Jag var inte så lite nervös, för sedan vi var hos Peter för en månad sedan har Nick bara blivit allt vildare i fårhagen och sista gången, då jag ändå fick hjälp av Anna höll vi på att inte få stopp på Nick. Sedan vågade jag inte valla mer, dels p g a kylan men mest p g a att tackorna är dräktiga och livrädda för Nick.

Vi började med Nick. Den här gången hade jag långlina med mig, men Peter ville inte ha det på Nick, när han startade Nick utan han nöjde sig med kopplet. Peter försökte verkligen få Nick att lugna ner sig, innan han släppte kopplet och tyckte att han lyckats efter en lång stund. Men när Nick blev lös bröt det loss. Nick sprang som en galning fram och tillbaka framför fåren och då och då rakt in i dem, där han jagade i väg en tacka en bit innan vi fick stopp på honom, men bara så länge att tackan blev fri, för sedan sprang han igen. Jag tror att vi höll på en kvart, innan vi med förenade krafter lyckades fånga in Nick. Då var vi genomsvettiga alla tre.

Så här ska du inte ha det sa Peter. Det ska vara roligt att valla. Någon med mycket pondus kan göra den här hunden till en mycket duktig vallhund, men det är inte du. Sälj honom nu var Peters budskap. Jag kände att han hade rätt och eftersom Robban sagt, att han ville ha första tjing på återköp om det blev aktuellt, ringde jag honom genast och han sa genast att han ville köpa tillbaka Nick. Så i dag reser jag till uppfödaren med Nick. Sorgligt men sant. Jag kan inte slåss mot väderkvarnar och jag vill ha en hund som jag kan valla med och tävla lite grand. Det är mitt mål i livet och det börjar bli bråttom, om jag ska hinna.

På bilden fyller Nick 10 månader precis samma dag.

Nick har blivit en riktig slyngel och nu har han lärt de vita tackorna att hoppa också!! I går var vi i tjugofemmetershagen, men Nick skrämde nästan slag på tackorna, så de hoppade ut. I dag fick jag med Anna L ut i hagen och hon hjälpte mig, dels med att ha Fog som vakt, dels att huta åt Nick i rätt ögonblick.  När tackorna stod i ett hörn och Nick verkade någorlunda avslappad och vek ut från flocken släppte jag långlinan och försökte hålla mig framför fåren för att få Nick att svänga ut ordentligt. På högervarvet gick det någorlunda, åtminstone när Anna stod i vägen också och röt åt honom, men så fort han gick vänster fick han något mordiskt i blicken och rusade in i flocken för att ta sig en munsbit. Måtte Peter ha några goda råd att ge och måtte Nick lugna ner sig så småningom. Han verkar mer än lovligt överhettad just nu.

I  går gick det riktigt bra i hagen, men Nick och jag var ute väldigt kort, eftersom det är så isigt och jag inte vill riskera fler får.

Men i dag fick Nick fnatt. Det gick inte att få honom att ta det lugnt och då gick det inte att få mig lugn heller tyvärr. Till slut gjorde jag som Peter sagt till mig att inte göra. Jag gick tillbaka till det gamla och höll Nick i långlinan. Problemet var då att han kom för nära tackornas huvuden, så jag fick rycka till så att han kom ut ordentligt, då springer han lugnt, men vänder och går mot huvudena igen och samma sak upprepas. Jag gick så där länge länge med honom, men till slut tog jag mod till mig och släppte långlinan, när han gett sig ut på en lång sväng. Det gick bra ett tag, men plötsligt glimmar det liksom till i ögonen på honom och han gör en räd mot något får igen. Tur, att jag snart ska till Peter igen. Jag kan ju stoppa honom, men alltid för sent, tyvärr!! Nu ska han vila i tre dagar igen. Det tycker jag är riktigt skönt, för jag blir nervös…

I dag gick vi ut igen, Nick och jag, eftersom vi vilat i tre dagar. Tyvärr var inte underlaget det riktigt önskvärda i hagen. Precis framför grinden till tjugofemman fanns en stor isfläck, vilket gjorde att fåren inte lika villigt lät sig vallas in där som det brukar. Nick stod dock på sig. (Jag hade honom i ett säkert grepp i långlinan) och de gick in. Två av dem ramlade dock omkull på isen. Inte så bra.

Inne i själva hagen var det dock bättre och jag kunde släppa långlinan efter ett tag. Då var Nick på väg i en jättelång sväng längs staketet, så det såg verkligen mycket bra ut. I dag var han så lugn för det mesta att jag fick använda min position och min handske ganska mycket, för att han inte bara skulle stå stilla och parera fåren fram och tillbaka, så snart de rörde sig. Jag försökte att själv hålla mig nära fåren framför dem, så att Nick skulle kunna få till en drivning. Några gånger fick han dock upp farten lite för mycket, men han lugnade ner sig snabbt, när jag bannade honom. Jag vågade inte hålla på länge med tanke på isen. När jag ställde mig framför fåren och sa till Nick att lägga sig, gjorde han det mycket snällt men på långt avstånd. Jag prövade med att säga ”tack för hjälpen, tack det räcker”, men det tog Nick som en startsignal och gav sig ut igen. (Det där känner jag igen sedan Ace var unghund). Jag fick dock snabbt stopp på honom igen på nära håll och med hjälp av långlinan kunde jag nå honom, utan att han återigen gick upp. Kul!!

Peter sa, att jag skulle valla med Nick 2-3 ggr i veckan och sedan vila. Anna påpekade, att det är bra att ta de där träningarna i ett svep, så att det blir intensiv vallning i tre dagar och sedan vila i fyra.

Så jag gick ut med Nick i dag också, denna gång helt ensam. Tackorna är väldresserade, så när de ser Nick skyndar de sig att gå in i tjugofemmetershagen. Vad roligt det är att träna en valp som Nick! Det gick redan mycket lugnare till. Framför allt väljer Nick mycket snabbt att vika ut och inte gå rakt på fåren. Ibland gör han det förstås och då gäller det att vara snabb med hansken och pyscha ut honom. Tyvärr ökar han farten ibland och då blir jag tvungen att banna honom ordentligt, men det ger redan mycket bättre effekt och vi kan börja om.

Nick och jag var ute i två omgångar med ett par timmar emellan och fåren springer inte alls lika fort längre, Nick tar det för det mesta lugnt och parerar upp fåren. Enda svårigheten har varit att avsluta på ett lugnt sätt. Jag ställer mig framför fåren och ser till att Nick kommer i balans och sedan säger jag till honom att ligga. Jag tar upp händerna ordentligt som en handbollsmålvakt och går sedan fram för att ta Nick i kopplet, men på vägen mot Nick försökte han smita och börja valla igen, så jag fick börja om igen. Nåväl, det lär han sig nog, men just nu känns det redan som ett mönster.

Anna L ville komma hit och valla vid 10-tiden i dag. Jag skyndade mig att äta frukost efter morgonpromenaden och tog Nick i långlina och gick ut i hagen för att pröva ensam, innan Anna kom. Jag försökte göra som Peter lärt mig och det gick riktigt bra, även om mina får sprang fortare än Peters och Nick fick upp farten ordentligt. Det tog tid, innan jag fick stopp på honom, när jag ville avsluta, men inga större katastrofer hände.

Anna kom och hon tränade med Flynn. Det gick mycket bra. Flynn delade fåren i två grupper och tog först ut den ena ur tjugofemman. Efter ett tag tröttnade tackorna i lilla hagen och försökte springa bort till den andra gruppen, men Flynn stoppade dem effektivt.

Under tiden hade jag Nick i bilen och när jag kom upp för att hämta honom, var han faktiskt tyst!!!

Så skulle jag visa Anna hur Nick vallade mina får, men då gick det inte så bra längre. Nick blev som tokig och jag också. Anna säger att jag skriker så uppgivet, att Nick inte tycker att han behöver bry sig om det. Vi fick hjälpas åt att få stopp på Nick och när jag till slut fick till min allra argaste och strängaste röst, fick jag till slut Nick att lugna ner sig och börja valla. Så länge han var avslappad och lugn fick han valla, gick han för nära och började bli spänd, måste jag bryta honom dels genom att stå rätt, dels genom att slå en vante mot benet. Det lyckades riktigt bra till slut. Sen ser jag tydligen ut som att jag sålt smöret och tappat pengarna, när jag ska avsluta vallningen och lägga Nick i balans. Jag ska se ut som en stöddig handbollsmålvakt säger Anna, så kommer det också att gå bra.

Nu ska jag valla i tre dagar och vila i fyra, så i morgon blir det ytterligare några pass, om det inte ösregnar. Det är så roligt!!

Tänk att det varken blev snöstorm eller magsjuka eller fel på bilen, utan Nick och jag kom iväg på vallhundskurs med Peter Nilsson i Skinnskatteberg i dag. Anna Larsson och Flynn var också med. Vi var där i två timmar och de timmarna gick väldigt fort.

Det började med att Peter tog Nick i kopplet (jag hade glömt långlinan hemma). Peter hutade åt Nick ordentligt (men snällt ändå) och gick mot fåren. Till slut insåg Nick att han kanske måste vika ut från fåren och då släppte Peter kopplet och Nick sprang runt fåren som om han aldrig gjort något annat. Om han försökte spränga flocken var Peter där och hutade åt honom och då vek Nick ut igen och då fick han fortsätta valla.

Nästa gång det var Nicks tur fick han göra samma sak men under min ledning. Det gick också bra, även om jag skrek lite för mycket och högt och sprang i stället för gick och sprang efter hunden i stället för att backa tillbaka mot staketet. Men efter tag gick det bättre. När vi skulle avsluta övningen var det viktigt att Nick var i balans, att jag la honom där och lugnt gick fram till honom och hämtade honom. När jag börjar får jag aldrig släppa honom, förrän han är riktigt lugn.

Det var fascinerande att se hur lugn Nick blev, när han blev rätt behandlad och i sitt rätta element. Peter tyckte att han såg riktigt fin ut och att han var lik sin mamma Molly i sina rörelser. Det var verkligen skönt att höra. Nu ska jag träna mycket och precis likadant som i dag, ca tre dagar i veckan. Inga kommandon, inte ens ”ligg” utan bara få upp Nicks djurkänsla och trygghet i att flytta får. Hoppas Anna kommer och hjälper mig. Detta ska jag hålla på med minst en månad, eller så.