I går var första gången som Shep själv hittade fåren som låg gömda bakom högt gräs! Kul!

I dag tänkte jag att han skulle göra om bravaden, men det gick inte alls, utan jag fick visa var de var. När vi vallat lite fram och tillbaka ställde jag fåren ganska långt bort och lite skymt och gick i väg med Shep. Jag skickade honom höger, men han gick in för tidigt och hittade inte fåren (Precis som på Bråforstävlingen). Jag försökte få honom att titta bakåt, ”look back” brukar fungera, men inte i dag. Han förstod ingenting utan blev bara mer och mer förvirrad. Till slut gav jag upp och tog med honom så långt fram att han kunde se fåren och då skickade jag honom.

Så ställde jag fåren i andra ändan och han fick hämta dem ett par gånger till. Till slut ställde jag dem skymt igen och den här gången gick det bra. Jag kunde ju själv inte se, när Shep var framme kl 12, så jag väntade ut honom och han kom så fint med alla fåren! Kul! Detta måste tränas, tills det sitter!

Nästa helg ska det bli dubbelhämtstävling på Ing 1. Där har Stefan Engström arrenderat 25 ha mark.

Vi var sex stycken förutom Stefan som anammat inbjudan att bygga banan. Ingen av oss hade någon större rutin i att göra detta, men Danne Joelsson åkte i alla fall till Agdala och hämtade Mälarmårdens vagn och Stefan körde först och visade fältet som vi ska vara på.

Det fanns en hel del diken, så det blev till att traska och gå med flexinät och grindar, men efter ca tre timmar, först i varmt solsken och sedan i hällande regn, hade vi gjort ett uttag, satt upp nät, där fåren ska övernatta och nät i uppsamlingsfållan, samt satt upp erforderliga grindar. Stefan ska komma och putsa fältet lite bättre under veckan och någon ska låna fler grindar, så att vi kan bygga det andra uttaget på fredag kväll. Det ska bli spännande att se hur det kommer att fungera med helt andra ansvariga för tävlingen än det brukar vara!

Här tar vi igen oss efter vallningen.

I dag kom Ingela M och Midge för att träna lite vallning. Midge har inte fått valla så mycket på sista tiden, så det kändes lite nervöst för Ingela förstod jag. Shep tog in fåren i tjugofemman och sedan gick Ingela där med Midge i koppel och tränade fösning. Det var ett bra sätt att lugna ner henne på. Dels fick hon träna att inte gå upp mot fårens huvuden, dels att lyda Ingela och inte kasta sig ut.

Sedan tog Shep ut fåren i stora hagen och Midge fick springa runt fåren. Hon hade en tendens att komma in lite för nära och ett par gånger gick hon in och jagade, men det mesta gick bra. Shep höll ordning på fåren, så att de inte smet.

Sedan tränade jag att stå kvar och låta Shep driva fåren genom en ”grind” som jag gjort av ett par pinnar på ganska långt avstånd. Det klarade han bra, även om han tog fel på vänster och höger ett par gånger via visslan.

I går åkte Shep och jag till Hista för att valla på lite mer oinvallade får som omväxling. Det visade sig att lammen var avskilda, så det var bara tackorna kvar. Det var ju bra, för nu blev det ännu mera fart i hagen. Den tiden är förbi, då fåren lyckades fly in i snårskogen, då vi kom. Nu tar jag fram Shep så försiktigt och skickar runt honom i draget och vips är de infångade. Allt gick verkligen mycket bra, Shep lydde alla mina signaler på rätt sätt. Rätt som det var såg jag en bil som saktade in på vägen bredvid hagen och den t o m stannade. Jag gick närmare och det visades sig att det var fårägarna själva, Anita och hennes man. (Fåren går inte på deras ägor). Så då fick jag visa upp Sheps vallningsförmåga och det var bara roligt för han skötte sig perfekt. De sa, att de var väldigt glada över att jag vallar in fåren åt dem, för de har visserligen en bordercollie själva, men de vallar inte särskilt mycket med den. Jag erbjöd mig genast att hjälpa till när de ska ta in fåren t ex.

Ända sedan jag var på banträning hos Sanna tycker jag att Shep har utvecklats två steg till. Han går ut fint i både höger och vänsterhämten och han lyder mina signaler mycket bra. Om jag bara själv kunde lära mig vänster och höger till 100% skulle mycket vara vunnet!

Efter vallningen blev jag bjuden på kaffe av Hazel och Ulf, vilket också var mycket trevligt. Måtte vi nu inte bli bortlottade på alla tävlingar som vi anmält oss till! Det är alltför många överanmälningar både till Mörkö och Bråfors tyvärr.

I dag när Shep och jag vallade på lammen, använde jag visslan nästan hela tiden och det gick mycket bra! Framför allt upptäckte jag att Shep plötsligt tog vänstervisslan nästan helt felfritt! Vad kul det är, när man plötsligt märker så påtagliga framsteg! Dessutom skickade jag Shep på lammen som försökte smita så gott de kunde, så att både de och Shep försvann ur synhåll, men efter en liten stund kom Shep tillbaka med hela flocken = dolt hämt! Kul!

För en stund sedan gick jag ut till tackorna för att se om Shep fortfarande kunde visselsignalerna och det kunde han (nästan). Han gjorde ett par fel, både åt vänster och höger, men från 80% rätt har han på ett par dagar gått till 95% rätt. Bra jobbat, Shep!

Nästa mål är att få ner tempot på lammen i fråndrivningen. Än så länge måste jag vissla ner Shep ideligen för att det inte ska gå för fort.

I går, torsdag var vi hos Sanna Engborg och vallade på både stor och liten flock. Pia Devenyi och Nina Sundelin var också där. Vi hade tur med vädret också.

Det började med att Sanna snitslat en bana genom skogen som vi två och två skulle ta fåren genom och då var det alla fåren, d v s ca 50 st tror jag. Sanna uppmanade oss att tänka igenom före hur vi skulle bära oss åt för att få med oss alla fåren i lagom takt, utan att de sprang för fort eller att några glömdes bort. Nina och jag fick börja med Vira och Shep. Nina och jag borde nog ha pratat igenom strategin lite bättre innan, för det enda vi kom överens om, var att jag och Shep skulle hämta djuren och ta ut dem genom grinden, medan Nina skulle öppna grinden och skicka Vira att stoppa upp fåren. Tyvärr fungerade det inte som det skulle för fåren spang det fortaste de kunde genom skogen och var Vira var, visste nog inte Nina riktigt. Sanna slog larm och vi fick börja om. Då sa jag att Shep och jag skulle gå först och Vira och Nina fick ta fram fåren. De fungerade mycket bra och vi kom till slut ut på en äng där vi fick ta fåren genom ett par grindar fram och tillbaka. Pia som var lite rädd om sina knän hoppade över vägen genom skogen och nöjde sig med att Hilda vallade fåren på ängen genom grindarna och sedan tog ut dem och och in i fårhanteringen igen.

När fåren väl var inne i fårhanteringen fick vi pröva på att sortera djuren. Lammen skulle till en hage och tackorna till en annan och det gällde att hålla tungan rätt i mun, så att inte något djur smet in i fel fålla. Men det gick bra. En hund var under tiden inne i den stora fållan och tryckte på fåren vid behov.

Så vidtog vallträningen ute på fältet. Shep och jag tränade utgångar, framför allt dem åt höger som han har svårast för. Han kommer gärna in lite för snävt bakom djuren och därför fick jag skicka honom en kvart åt gången, stanna honom och skicka ut honom igen. Första gången jag försökte stanna honom i utgången, lyssnade han dåligt, men sen gick det mycket bättre och till slut kom han upp riktigt bra bakom djuren. Sen gällde det att få ner tempot på framdrivningen. Först tog Sanna ut lamm som gärna ville tillbaka till sina mammor och därför var väldigt svåra att få dit vi ville. Att få igenom de djuren genom rännan var omöjligt för mig och Shep.

När vi hade rastat fortsatte vi träningen och Sanna bytte djur till tackor som inte var fullt så dragningsbenägna och då tränade vi rännan igen. Till slut fick vi igenom dem, men först med Sannas benägna hjälp. Det var mycket nyttigt. Shep tar visselsignalerna till 90 procent nu, så det går framåt även på den fronten. Han ligger på lite för mycket, men jag tycker att jag får honom i min hand bättre och bättre för varje gång vi tränar.

Jag njöt verkligen av den här förmiddagen i solen i gott sällskap och rolig träning. TACK Sanna!

Se ett sådant fint fält. Här går Quincy(tror jag), runt stolpen med Ingrid Drakenberg som vann på söndagen.

I helgen var det IK1-tävlingar två mil utanför Karlskoga. För mig och hundarna blev det att köra 20 mil. Det kändes som en smärtgräns för hur mycket jag orkade köra på en dag, framför allt som jag fick starta nästsist på lördagen, så jag bokade rum på Karlskoga hotell, som tog emot hundar också.

Platsen var verkligen mycket fin med ett jättestort fält. Domare var Karl-Erik Tibblin och Barbro Klingborg var tävlingsledare, en mycket glad och trevlig sådan. Överhuvudtaget var stämningen mycket lättsam och fin.

Det blev en lång väntan på lördagen och det såg verkligen inte lätt ut. Fåren verkade lite stressiga, många flockar hade svårt att stå still i utställningen och det såg ut, att ett vänsterhämt skulle passa bäst, då det var mer plats till vänster, något som kändes bra.

De hundar som gick bäst var kelpiesarna. De hämtade överlag kanske inte så jättebra, då utgången ofta blev väl snäv, men de stressade inte fåren som verkade trivas med dem. Det visade sig också  att det skulle bli en australisk kelpie som tog hem vinsten, nämligen min klubbkamrat Camilla Karlsson med Huldreblomsts Orchie!! Det var första gången i historien skrev sedan sambon Johan Gustafsson på Facebook.

Så blev det då äntligen vår tur, efter det att ett ordentligt slagregn dragit förbi. Vi fick stå mycket länge och vänta på att vår flock skulle stå still. Den första flocken fick tas tillbaka, för en tacka haltade och jag trodde till slut aldrig att vi skulle få starta. Till slut fick jag klartecken och Shep sprang ut fint till vänster som han brukar och kom in bakom fåren lite för snävt i domarens (och mitt) tycke. Han fick i alla fall i gång fåren åt rätt håll och jag lyckades vissla ner honom tillräckligt mycket för att fåren skulle springa relativt lugnt mot mig. Vi klarade framdrivningsgrindarna och fåren rundade mig ganska snyggt tror jag medsols och så började fösningen. Det gick bra, tyckte jag och fåren kom igenom grindarna som de skulle och det gällde nästa grind också, så plötsligt var vi efter en kort drivning framme vid delningen. Där tog det stopp. Jag försökte att tänka på att ta det lugnt, men fåren tyckte att Shep var jätteäcklig och sprang förtvivlat runt mig gång efter gång och rätt som det var, var tiden slut (eller var det poängen?) och fåren sprang i vild galopp mot uttaget. Karl-Erik kommenterade, när vi var på väg ut, att jag måste ha bättre koll på linjerna. Nu var ni ju ute och kollade bondens åker, tyckte han.

Jag var bara lycklig att vi klarat att gå runt och jag blev inte mindre glad av att strax därpå få reda på, att vi trots obefintliga linjer och ingen delning och fålla fått ihop 61 p och ett tredjepris!! Hela 41 p i hämtet!

Dagen därpå sken solen och jag startade som nummer 17, så väntan blev inte lika lång. Samma sak upprepade sig när Shep och jag stod vid pinnen. Första flocken fick gå tillbaka till fårhanteringen, varför uppfattade jag aldrig och den andra sprang bara hit och dit, innan man slutligen lyckades få den tillräckligt lugn. Återigen skickade jag vänster, men nu hände något bakom fåren som jag aldrig uppfattade, antagligen kom Shep in alldeles för snävt, eller så visslade jag ner honom fel, men fåren sprang som skrämda höns åt höger och jag trodde aldrig att Shep skulle lyckas hämta upp honom. Det gjorde han dock efter det att han skurit fårens väg och jag kunde till slut påbörja fösningen som blev ännu krokigare den här gången för fåren var helstressade och jag också. På något sätt fick jag i alla fall runt dem och nu var det fålla som var det första momentet, innan delningen. Men det gick inte alls. Även dessa får tyckte intensivt illa om när Shep närmade sig och for runt fållan som skållade råttor, tills domaren talade om, att poängen var slut. 19 p på hämtet och 31 p totalt blev dagens resultat, vilket inte är så mycket att skryta med. Men Shep höll huvudet kallt hela tiden, behanlade fåren med respekt och aktning, trots deras beteende, var inte i närheten av att vara dum mot någon av dem, även om han inte riktigt tar ut svängarna som jag hade önskat. Och jag fick än en gång känna på hur det är att gå en bana och det är jag tacksam för.

På torsdag ska jag på banträning hos Sanna och kanske i morgon kväll också hos Marie Söderblom som hon skrivit om på Facebook. Det är jag mycket tacksam för, för hämt är svårt att träna på mina egna får, då de börjar röra sig mot mig, innan Shep nått fram och dessutom är inte hagen tillräckligt stor.

Publiken

Så bar det då av till tävling i Bråfors i går, lördag. Jag hade fått startnummer 13 och det var ju bra av 25 starter. Jag hann studera de tidigare ekipagen och jag slapp vänta till slutet.

Att studera de tidigare ekipagen var dock ingen uppbygglig syn. Hämtet visade sig vara extremt svårt, trots att det bara var 140 m långt. Fåren stod utställda på en plats mellan en stenmur och uppe på en liten höjd, vilket gjorde att skickade man hunden till vänster, blev det antingen mycket trångt, eller så hoppade hunden över muren och förlorade kontakten med fåren. Skickade man däremot höger, vilket de flesta valde att göra, sprang hunden ner i en svacka varifrån den inte kunde se fåren och många hundar blev då förvirrade och skar.

Jag bestämde därför tidigt att trots allt skicka vänster, för de som gjorde det hade i alla fall en hund som såg fåren, även om den kom lite tätt i upptaget. (Vida hundar skickades aldrig vänster).

Men när Shep och jag kom till pinnen, märkte jag att han inte såg fåren till vänster heller och han la sig själv mycket tydligt vänd mot höger, så jag chansade, vilket var dumt! Shep gjorde som många andra gjort skar och hittade aldrig hela flocken utan det blev brutit efter ett par sekunder. Ridå! Nåväl, vi var i gott sällskap. Många av de hundar som hämtade flocken och så småningom kom fram till delningen, fick bekymmer där. Fåren var välinvallade och därmed svårdelade och när man äntligen lyckats dela av dem försvann gärna ett får ut i fjärran och så kom brytningen där i stället. Nancy Nilsson vann med 81 p (om inte någon av de sista ekipagen vann, för jag åkte i väg efter nummer 22 av 25). Jag tror inte att något ekipage fick över 39 p i hämtet och minst två tredjedelar fick bryta.

Men platsen är mycket vacker och solen sken och det var trevliga medtävlande så allt kändes ganska ok i alla fall.

I nästa vecka blir det Granbergsdal.

I onsdags kom Kicki och Susanne Johansson hem till mig och hjälpte mig att flytta får. Det var tur att de kunde komma båda två, för det var ganska många moment som måste gå rätt.

På kvällen innan hade jag varit i Mervallahagen och satt upp grindarna till en fålla, så att jag kunde ta in fåren där, innan vi tog ut tackorna och tacklammen.

På morgonen innan de kom vallade jag in baggen och bagglammet i fårhuset hemma, så att de inte skulle vara i vägen, när vi kom hem med tackorna och tacklammen. Jag hade en tacka och ett tacklamm också i hemmahagen, men de stannade utanför.

Vi åkte bort till Mervallahagen och vallade in alla får och lamm i fållan. Det gick bra. Det blev lite värre att sedan få ut alla tackor och tacklamm, medan bagglammen skulle vara kvar, men det gick till slut. Vi förminskade fållan, så att det skulle bli svårare att hoppa över och använde dessutom de överblivna grindarna som tak.

Därefter vallade vi bort tackorna till andra ändan av hagen och fick utan problem ut dem. Kicki och Lexi gick först Susanne och Nessie sist och jag och Shep var också sist för det mesta, men vi fungerade också som vakter vägen svängde. Allt avlöpte utan några incidenter och inga bilar kom och störde oss. Genom att ett tacklamm med lamm var kvar ute i hemmahagen, sprang fåren glatt in i hagen, när vi kom hem. Nu återstod bara att lasta baggen och bagglammet på kärran och köra bort dem till Mervallahagen samt släppa ut bagglammen ur fållan. Baggen har ett halsband på sig, så det gick ganska lätt att få upp honom på kärran, men samtidigt som vi fixade det, smet bagglammet ut och nu blev det svårt. Lexi gjorde sitt bästa för att valla honom närmare kärran, men det stackars lammet blev bara mer och mer upphetsat. Han hörde dock hur baggen bräkte, så vi stannade där vi var och stod prickstilla väldigt länge. När lammet och baggen bräkt mot varandra en lång stund närmade sig bagglammet och till slut bestämde det sig för att hoppa upp till baggen. Då var vi snabbt där och hjälpte till! Resten var en baggis.

När vi kom hem igen, ville Kicki, Susanne och även jag valla lite som belöning. Kicki och jag tog ut halva gruppen tackor och lamm på en vall bakom vårt hus som är mycket större än min egen. Det blev perfekt! Alla kunde valla på det hon behövde.

Ska det gå att dela fåren?

Susanne och Nessie väntar på sin tur. Lilla Vilja vilar sig.

Kicki, Lexi och fåren

I dag for Shep och jag till Chrille S i Torstuna för att finslipa inför tävlingen på lördag. Chrille tyckte, att det gick mycket bättre än förra gången. Framför allt var jag mycket lugnare och det känner jag faktiskt att jag är numera. Efter Eknästävlingarna känns det som om Shep inte kommer att göra dumheter, utan nu är det bara jag som måste lära mig att kommunicera rätt med honom, så att vi får ner farten och att han går åt rätt håll och att jag ger rätt sidokommandon och får till ”tajmingen”.

I dag tränade jag mycket på att vissla och att stanna Shep, så snart det gick för fort och starta honom med en höger- eller vänstervissla, tätt följt av motsvarande röstkommando. Fortfarande går högervisslan bäst, den förstår han riktigt ofta numera, medan vänstern kan bli fel, även när jag använder rösten(!)  Chrille uppskattade det till att Shep löd visslan till 80% ungefär.

I delningen fick jag rådet att alltid se till att Shep och jag håller var sin sida av flocken. Först när flocken är lugn och står stilla, går det att få till en lucka. Chrilles får var nästan omöjliga att dela, men det gick en gång i alla fall. När jag väl fått luckan måste jag tydligt visa med mitt kroppsspråk och/eller ett kommando vilken flock som han ska fösa bort.

Vid fållan är det viktigt, att Shep verkligen går rakt mot fåren, om jag ger honom ett framåtkommando. Han måste täcka upp ingången, så att fåren bara ser ingången som en möjlig väg att gå. Se till att fåren har nosen mot stolpen innanför den öppnade grinden.

I går, när jag gick in på Vallreg. trodde jag inte mina ögon, när det visade sig att Shep och jag fått en plats på IK1:an i Bråfors om två veckor. 17 reserver blev det. Ett bra startnummer fick vi också, precis i mitten av startfältet.

Så nu gäller det att träna, så att Shep får ett bättre djup i hämtet, får ner tempot framför allt i framdrivningen, men också i fösningen. Christer S, sms:ade mig så lämpligt i går och erbjöd sina tjänster, så på måndag reser vi till honom för en träningsomgång. Tills dess får jag valla på fåren borta i Mervallahagen, vilket inte är optimalt, då där är så mycket sly och högt gräs, men jag kan också åka bort till Hista och valla på de fåren där. Då får vi träna på att inte tappa dem, när vi kommer, vilket vi faktiskt lyckades med förra gången jag var där.

I dag var vi i Mervallahagen och Shep fick så lämpligt bara med sig en tacka och fyra lamm, så det blev en väldigt rörlig och bra grupp att valla på. Det går dock lite för fort… Högervisslan fungerar oftast, åtminstone när det är naturligt för Shep att springa höger… men vänstervisslan förstår han fortfarande inte alls. (Suck!) Stoppsignalen fungerar dock ganska bra och även framåtvisslan.

Så har Shep och jag gått våra första tävlingar! Maria Trenter, Sheps förra ägare var och tittade på torsdagen. Jag hade startnummer 28 och var inte riktigt lika nervös som jag brukade vara när jag skulle tävla med Ace.

Nästan alla skickade höger och jag förstod aldrig varför, för jag tyckte vänster såg minst lika bra ut. Föraren före mig skickade också höger och när jag stod där och tittade, så tänkte jag, att det är väl bäst att jag också gör det då, feg som jag är. Men när vi väl gick fram mot startpinnen visade Shep mycket tydligt, att han ville springa vänster, så då ändrade jag mig och la honom ordentligt vänd mot vänster. Det gick bra, även om han kom in alldeles för snävt bakom fåren och det gick fort fram i början. Jag lyckade hejda honom på halva vägen och han klarade att få fåren genom framdrivningsgrindarna, till min stora förvåning, men när han skulle ta fåren runt mig blev svängen väldigt vid. Jag var nu väldigt nervös, att Shep skulle driva fåren för fort framåt i fösningen, så jag la honom ideligen, vilket inte såg så vackert ut och själv lät jag nog något uppjagad. Shep fick dock igenom fåren genom grindarna (tror jag) och till slut kom vi fram till rännan innan delningen skulle börja men den ville de inte gå igenom. Efteråt såg jag varför och Maria påpekade också varför. Jag stod helt enkelt framför rännan och hindrade dem. (Det var ingen traditionell ränna, utan egentligen bara en markering av linjen).

Det visade sig redan från början att delningen skulle bli den svåraste nöten för de allra flesta. Den blev mycket riktigt  lika svår som jag fruktat. Ju mer jag försökte, desto tätare flockade sig tackorna. Jag fick ett hål ett par gånger, men vips sprang de ihop igen, så Shep hann aldrig ta tag i dem. Där slutade alltså tävlingen. Vi fick i alla fall med oss 54 p, vilket är skapligt utan vare sig delning eller fålla, tycker jag. (Det hade ju kunnat bli 74 p. Fållan var relativt enkel för de flesta ekipage som kom så långt.

Men det allra största för mig, var att jag inte behövde vara orolig för att Shep skulle göra några dumheter, för det gör han aldrig! Det blir ju så roligt att tävla då!!

Nästa dag hade jag startnummer fem. Jag blev tillfrågad att byta till ett högt startnummer, men vägrade, då jag ville vara avslappad och lugn resten av dagen. Däremot erbjöd jag, att Shep och jag skulle ta in fåren i uttaget när vi gått vår runda.

I dag skickade jag höger och det verkade mer motiverat, för jag såg att fåren hade dragning åt vänster, då uttaget var åt det hållet. Men trots att jag skickade höger, sprang fåren som galningar åt vänster och dessutom splittrade Shep dem, då han återigen kom in alldeles för snävt bakom. Jag hade fullt sjå att få Shep att samla ihop tackorna igen och det lyckades till slut, men de sprang sedan långt utanför framdrivningsgrindarna. Däremot blev svängen runt mig betydligt snävare den här gången och i fösningen fick jag ner farten på Shep riktigt hyggligt, så det såg mycket bättre och lugnare ut. Och till min stora glädje, lyckades vi också dela fåren, visserligen först på andra försöket, men ändå. (Första gången drev Shep dem en bit, men inte tillräckligt, p g a min usla timing, vilket i sin tur berodde på att jag glömde vad som var vänster och höger i upphetsningen. Rännan som kom sist den här dagen, missade vi dock. Efteråt förstod jag att jag tagit fel sida. Det hade varit bättre om jag inte ställt mig i draget, utan låtit Shep göra det. I stort sett alla som gjorde det, klarade rännan galant. Poängen blev dock inte mycket att skryta med i dag- bara 45 poäng och ändå såg det mycket bättre ut! Hämtet var dock en katastrof.

Nu vet jag vad vi måste träna på! Att Shep släpper fåren i utgången och får ett djup bakom. Nr två är att få ner tempot, så att jag kan hålla honom på fötterna.

När vi hade tagit in 11 grupper får i uttaget var det dags för fårbyte och Shep och jag fick förtroendet att valla över hela den stora flocken till utställningsfållan. Härligt! Shep skötte sig mycket bra och vi gjorde det alldeles ensamma.

Resten av dagen kunde jag bara flyta omkring, prata med deltagarna och funktionärerna och fotografera. Jag trivdes som fisken i vattnet. God mat serverades också av Carina och Stefan Engström. Och vilket fält Stefan stod med. IK2-orna som startade dag 3 och 4 hade 420 meter.Visst ser det ut som om jag delade?

Det har sina sidor att träna vallning i Mervallahagen. Det positiva är att jag får motion, då fåren alltid gömmer sig någonstans lååångt bort. Det negativa är att det inte känns riktigt bra att skicka ut Shep i all sly och högt gräs, där vad som helst kan hända. Men även han övar väl upp sin kondition, kan jag tänka.

I dag gick vi bort för att visa upp vallning för barnbarnen som var på besök hos oss ett par dagar. Som vanligt fanns fåren väldigt långt bort och när jag väl fick syn på dem, fick de syn på Shep lite för tidigt, så att de hann springa ända upp till kvarnen, innan vi fick fatt i dem. På nervägen försvann de så åter i ett snår för att dyka upp i mindre flockar så småningom. Nåväl, till slut fixade Shep och jag det och fick fram fåren ända till familjen så pass länge att vi kunde ta några foton med både får och barn.

Tyvärr tar Shep då och då (särskilt i stressade situationer fel på ”away” och ”come bye” och det gör det ju inte lättare. Men han tog visslan åt rätt håll i dag i alla fall!

Allt avlöpte väl och jag fick hem Shep (och barnbarnen) helskinnade.

Ett par gånger har Shep och jag nu varit och vallat i en hage vid Hista, där några bekanta har sina får. Fåren är så gott som oinvallade.

I dag (14/6 2012) var vi där och det blev väldigt svårt i början för det visade sig att hagen var betydligt större än jag visste om och fåren betydligt skyggare än de verkade första gången vi var där. Fåren sprang i väg och ställde sig i ett hörn av hagen bortanför stora snår med buskar, skog och nässlor. Shep och jag sprang fram och tillbaka bra många gånger, innan vi äntligen lyckades få ut dem på den fria ytan. Sedan försökte jag verkligen vara noggrann och göra min läxa enligt Peters recept och jag tycker faktiskt att vi lyckades över förväntan.

På eftermiddagen gick Shep och jag sedan till Mervallahagen och vallade lite på de egna fåren och de är också precis lika svåra att få fram bland all sly, högt gräs och buskar, men även det gick till slut, även om halva flocken flydde.

Nu sover Shep gott under skrivbordet.

I måndags (11/6 2012) var Shep och jag i Skinnskatteberg på vallkurs hos Peter Nilsson äntligen. Den här gången blev det en heldag, för jag fick komma med tre andra som också tränade. Ingen av dem hade jag träffat förut. Det var bara en bordercollie till, en 3½ årig tik som hette Dimma och som kom från Britt Perez uppfödning. Hon och hennes husse Thomas skötte sig mycket bra och kan säkert bli en riktigt duktig vallhund. De andra två var en working kelpie vars uppfödare var Gun Wiklund och så var det en lurvig medelstor hund som var en fransk vallhund (picard).

Efter ca en timmes teori fick var och en av oss visa upp våra hundar i ca fem minuter, då vi fick göra vad vi ville. Det visade sig att jag inte gjort min läxa tillräckligt bra. Shep var alldeles för mycket på och vek inte alls ut så bra från fåren som han borde gjort, om jag tränat ordentligt. Jag måste få bilden i huvudet, sa Peter. Jag ska alltså ställa mig framför fåren med Shep ytterligare en bit framför mig. Sedan ska jag hota honom först strängt och sedan avslappat ända tills han böjer ut huvudet ordentligt. Först därefter säger jag ett vänster eller högerkommando och han måste ta ut svängen ordentligt, så att han inte stör fåren, så fort han snävar in, måste jag vara där och hota honom, eller lägga honom för att sedan ge honom ett nytt kommando. Detta måste fungera varje gång. Först därefter ställer jag mig några meter bredvid Shep och gör likadant. När det fungerar till 100 procent ställer jag mig bakom Shep och kommenderar. Då ska det gå lika bra.

Genom att vi var där hela dagen fick vi möjlighet att träna flera gånger och på slutet gick det faktiskt mycket mycket bättre. Peter säger att denna grundövning är förutsättningen för allt annat. Om hunden bara svänger ut tillräckligt och släpper fåren, kommer dessa att slappna av och inte fly i vild panik, hunden blir också mer avslappad och kan driva fåren betydligt lugnare. Detta är speciellt viktigt, när det är för hunden nya får. De egna fåren har fått tid på sig att lära känna hunden och vet att han egentligen inte är så farlig.