Lisas Bosse tränar delning

Jing och jag har anmält intresse av att vara med i något som vi kallar Trekampen som är en vallhundstävling på lek mellan Bohuslän-Dal, Vallhundsringen och oss i Sjuhäradsvallarna. Därför kallade Bengt Andersson oss som var intresserade att träna en gång i veckan nu på hösten 2018. Hittills har vi varit hos systrarna Magnusson utanför Borås, hos Pernilla Abrahamsson i Fotskäl och i går i Lindome hos Irene och Mats Andersson.

Irene och Mats har riktigt många får och en tjugofemmetershage och de satte också upp en VP-fålla att träna i. Vi var sex ekipage förutom att Irene hade två hundar att träna.

Som vanligt satte jag på en långlina på Jing och i den hjälpte vi till lite att ta in och ut får ur de olika fållorna som vi ställde upp i hagen. Då verkade Jing lite väl tänd och på, så jag funderade på hur det skulle gå, när det var min tur att valla.

Men när det väl var vår tur visade det sej att Jing fråndrev fåren lugnt och fint rakt framåt och stannade genast när jag sa till henne. Efter en stund tog vi in tackorna i tjugofemman och där tränade vi det vanliga, alltså att gå ut fint runt fåren, att komma in till mej på kommando och slutligen delning. Den här gången försökte vi dela tävlingsmässigt. Efter ett misslyckat försök, fick vi plötsligt till det. Jag fick till en lucka och Jing gick in i den på mitt kommando och drev bort en flock! Denna bedrift gjorde vi sedan om en gång till när det var vår tur att valla nästa gång! Det var så roligt!

Nu behöver Jing bara lära sig vänster och höger i alla positioner och att verkligen ta ut svängarna i vänsterhämtet, sedan kan vi nog försöka oss på ett VP!

Nu har Jing och jag tränat söndag, måndag, tisdag och torsdag i Ambjörnhagen och det har varit så roligt, då jag nu vet vad vi behöver öva och det går bra på ”mina” får. Fåren uppför sig exemplariskt, står kvar där vi ställer dem och är lagom tröga. Bara när vi försöker dela dem mot ett staket blir det lite hetsigt. De har en utpräglad flockkänsla och Jing orkar inte alltid hålla emot i delningen utan då blir det en del rusningar.

Vi tränar mest att Jing ska släppa fåren i vänstern och det är svårt. Jag har henne i lina och rycker ut henne till vänster samtidigt som jag säger ”come bye”. Jing går då ut till vänster en pytteliten bit men vill sedan genast in mot fåren igen. Jag lägger henne och gör om samma sak, om och om igen. Ibland får jag henne att vända huvudet utåt, men inte alltid tyvärr.

Men när vi kommit långt ifrån fåren och har en mycket vid cirkel går det bättre. Jag har satt upp en käpp som Jing ska springa utanför på sin väg runt fåren och oftast klarar hon det. I hämtet får hon också chans att springa riktigt fort. Hon stannar bra bakom fåren om jag säger till annars har hon fått en tendens att springa förbi kl 12 och stanna mellan ett och två. Framdrivningen är inget som helst problem.

Peter uppmanade oss att när vi tränar fråndrivning mäta avståndet hur långt fåren går rakt, innan de svänger av och sedan efter en månad göra om provet, för att se om det går bättre. Detta visade sig vara mycket svårare än jag trodde. Vi måste nog vara minst två människor för att få kläm på det tror jag.

Det verkar som om Jing förstår skillnaden mellan fråndrivning och hämtning och när hon ska göra det ena eller det andra, men ändå drar fåren åt höger i hagen när vi går nerifrån och upp och jag hinner inte stanna Jing i tid och få henne att räta upp dem. (Men hur långt har de hunnit gå rakt, det spörs.

Jing vallar i linas

Äntligen kunde jag åka på kurs hos Peter Nilsson. Det var tredje försöket och det lyckades! Jag reste upp redan på onsdagskvällen den 8 augusti så att jag kunde vara på plats kl 0900. Jag fick bo på Lerkulans hundcenter som har tre övernattningsrum. Jag kom dit vid 19-tiden på kvällen och kände mej lite övergiven, så jag ringde till Gunnel Grundfelt som bor i Skinnskatteberg och hon var hemma, så jag åkte till henne och drack kaffe. Mycket trevligt.

Nästa dag samlades vi i hundcentret. Vi var sju ekipage som skulle gå kursen. Två kom från Ylva Borgströms uppfödning, där duktiga Bine är mamma. Det var väldigt roligt att se hennes avkommor valla. Dagen därpå kom ytterligare en av Bines valpar som nu hunnit bli 16 månader ca. Det var Mikaela med Aj och Lotta Hagström med Oj samt Mi med ja, vad hette hunden? F ö var Tony från Avesta där med sin hanhund Lucius som var två och ett halvt år och en kelpie med matte, man och babyn Ellen samt ytterligare en bordercollie med matte (Jessica?) samt en bordercollie från Eskilstuna.

Jag trodde nog att Jing hade kommit lite längre än hon hade. Peter tyckte att hon spände sig för mycket och inte flankade ut från fåren. (Har jag hört det förut?), så vid andra passet agerade Peter ankare och höll i långlinan och jag fick gå före fåren och beordra Jing att gå åt olika håll. Det var mycket svårt för Jing, men hon släppte fåren bättre i slutet av övningen. Fösning och delning som vi också tränade gick betydligt bättre.

Dagen därpå tränade vi samma sak + delning mot grind. Den sista övningen som vi gjorde blev jag också lite chockad över. Fåren ställdes upp i den stora hagen på ca 75 meter. Jag stod vid pinnen med Jing och hon hade en 60 meter lång lina på sej som Peter höll i. Jing skulle gå ut åt vänster. Det såg ut som om Jing tänkte springa rakt på fåren i stort sett och Peter blev tvungen att dra ut henne hela tiden för att hon skulle nå sitt mål rakt bakom fåren.

Hittills hade ju jag nästan bara tränat Jing att gå runt fåren då jag stod mellan fåren och henne och på väldigt korta avstånd dessutom. Det här blev väldigt svårt för henne, men nyttigt för mej att se.

Under den andra morgonens teoripass fick vi en hel idébank med övningar som vi kan ta till för att nöta in och variera vallningen med. Bl a förordade Peter att vi ca en gång i månaden skulle checka av hur mycket hunden lärt sig eller inte lärt sig genom att mäta avståndet t ex innan fåren viker av när hunden fråndriver.

Det har inte  blivit mycket vallat sommaren 2018 p g a hettan. Nästan 30 grader varmt varje dag och alla träningar och kurser inställda. Häromdagen var det dock lite molnigt och Jing och jag begav oss till vallhagen för att träna det som Eva lärt oss men också praktisera det som Waiwi tipsat mej om i telefon, nämligen att visserligen alltid träna fråndrivning i lina men inte längs ett staket. Det hade hon lärt sig av Bobby Daziel. Genom att inte ha staketet lärde man hunden snabbare att själv balansera upp fåren så att de gick rakt fram.

Sagt och gjort! Det visade sig att Jing hade börjat ta till sig att fåren skulle rakt fram när jag gick bakom och det var bara ibland som jag blev tvungen att rycka henne åt sidan så att inte fåren vände om. Det var så roligt. Hon fick också hämta fåren på ganska långt håll medan jag stod ganska nära henne. Men då kommer hon in lite för nära fåren i upptaget, så det är kanske ännu inte någon bra idé.

En annan sak som vi tränade var att Jing ska lyda mej och släppa fåren när jag kallar in henne i fårhagen. Det börjar gå lite bättre nu, för hon märker ju att hon genast får fortsätta att valla, när hon kommer till mej. Nästa utmaning blev att komma in mellan fåren, när det blev en stor lucka mellan de gamla fåren och ungtackorna som är nya i hagen. Det är svårt för Jing men hon börjar lära sig. Samma dag som vi tränade tävlade Jings kullbror Jaakko som Zonja Ottosson äger i Väröbacka. Han gick runt både då och dagen därpå och fick 61 och 62 poäng. Hämtpoängen var dock väldigt låga, så där har han tydligen inte lärt sig allt ännu.

Jing har dock en bit kvar innan hon kan gå en tävling.

Äntligen gick solen i moln och Jing och jag begav oss till Ambjörnhagen för att valla. Nu kan jag släppa ut Jing utan koppel och hon tar själv ner tackorna till träningshagen. Magnus, markägaren hade börjat putsa hagen och det fanns nu en slagen väg runt staketet, ett utmärkt ställe att träna fösning på. Men först ville jag träna på hämtläxan jag fått av Eva. Jag stod ganska långt ifrån Jing när jag försökte kommendera henne höger, men Jing låg som fastfrusen i marken och stirrade på fåren. Jag gick upp och hämtade en vallhundsstav, men det hjälpte inte, så jag fick gå närmare henne, för att få igång henne. Då gick det bra.

Sedan ville jag bryta och kalla in henne med samma resultat som förut. Jing rörde sig inte ur fläcken. Då satte jag på henne långlina, så att jag kunde sätta kraft bakom mina ord. Långlinan använder jag nu alltså mest för att få henna att lyda, när hon fastnar i sitt eye, inte för att stoppa hennes framfart, det behövs inte.

Vi kom igång med fösningen och det gick ganska bra. Ibland försökte dock fåren att gå utanför ”vägen” och Jing balanserar inte upp dem automatiskt ännu när jag går bakom henne, så då fick jag åter användning av långlinan för att rycka ut henne, så att tackorna går in mot staketet igen. En tacka nr 72 är fortfarande lite besvärlig och vill ibland (inte alltid) vända upp och gå till anfall mot Jing, men antingen använder jag vallstaven för att hota henne eller så lägger jag Jing en bit från fåren och då brukar tackan ta sitt förnuft till fånga och gå med flocken.

Jag kom sedan tillbaka till hagen på eftermiddagen och gjorde ungefär samma övningar. Nu börjar också Jing förstå att ”That´ll do” betyder att vi ska sluta valla. Kanske är det det jag ska säga, innan jag kallar in henne i vallhagen?

Jing och jag har vallat en stund både i går och i dag sedan vi kom hem från Eva i Agunnaryd.

I går var väl Jing lite låg och försökte smita ett par gånger, men jag hade långlina på henne och var väldigt sträng och hon gav sig. Det var som att ha en helt ny hund. En tacka var lite dum och vände sig mot Jing när jag försökte låta henne fösa. F ö följde tackorna efter mej lite för mycket så att jag hade svårt att skapa utrymme mellan mej och fåren. Men så lugnt det gick! Jing sprang ibland åt fel håll men då korrigerade jag henne och för det mesta blev det rätt. Det var verkligen roligt, framför allt att jag visste vad jag skulle göra och vilket mål vi hade.

I dag upprepade jag övningarna att först stå mellan fåren och Jing och kommendera henne antingen höger eller vänster. Det gick ännu bättre i dag. Framför allt försökte hon inte smita en enda gång och hon blev inte heller för ivrig någon gång. Hon tog fel håll ett par gånger men ändrade sig snabbt, när jag korrigerade henne. Några gånger kom hon in för nära fåren, men andra gånger gick hon ut jättefint!

Sedan ställde jag mej kl tre eller nio medan Jing låg kl 12. Så skickade jag henne åt samma håll som jag gick. Det gick också bra och hon stannade snällt kl 12 och drev fram fåren till mej.

Fåren uppförde sig också bättre i dag. De blev förtjusta i betet och stannade därför kvar när jag avlägsnade mig från dem. På så sätt kunde vi också träna drivning av dem till mej och det gick mycket bra. Vi höll på en kvart ungefär båda dagarna. Ett par gånger till och övningarna sitter. Då ska jag lägga in visselsignaler och träna det tills det sitter bra. Sen är det nog dags att resa tillbaka till Eva och sedan upp till Peter.

Jing väntar på fåren

Oj, oj, oj! Nu fick Jing sina fiskar varma. Jag började i tjugofemman för att stolt visa upp vad Jing kunde. Det visade sig att hon inte alls respekterade mej och inte alls gjorde så bra i från sig som hon har förmåga att göra. När vi försökte korrigera henne resulterade det i att hon försökte smita.

1. Jing måste lyda och det GENAST! Hon får framför allt inte springa ifrån problemet. Alltså satte vi långlinan på henne och drog ut henne på banan igen.
2. När Jing börjar valla igen, men är låg måste jag uppmuntra henne och inte låtsas om att jag alldeles nyss varit arg på henne.
3. Jag måste vara tydligare med vallstaven. Visa bara åt ett håll. Jag måste slappna av.
4. Jag ska först ställa mej mellan fåren och hunden på en rak linje. Så kommenderar jag vänster eller höger. Jing måste gå åt det håll jag säger och hon måste hålla ut ordentligt. I och med att hon flyttar sig måste även jag flytta mej så att jag hela tiden är mitt framför henne.
5. När detta sitter ska jag lägga Jing en bit från fåren och själv ställa mej på samma sida som hon t ex kl 3 och kl 6. Så skickar jag henne höger eller vänster och går själv åt samma håll. Jing måste hålla ut och gå i lugnt tempo. Så länge hon gör det uppmuntrar och pratar jag med henne i vänlig ton, men om hon visar minsta tendens att öka takten eller snäva in, varnar jag henne med ett äh.. el dyl och lyder hon inte blir jag skarpare i tonen, men så snart hon tar mina kommandon blir jag snäll och vänlig igen och berömmer henne.
6. När Jing driver fåren till mej måste jag ta hand om dem och ge dem utrymme. Jag backar mitt bakom dem och går lite framåt för att stanna dem. Jag lägger Jing ganska långt bakom fåren.
7. Dessa tre moment ska jag träna intensivt i flera veckor, tills jag reser tillbaka till Eva.

I lördags skulle Margaretha Högström ha kommit till hagen och vallat tillsammans med Jing och mej med sina hundar Isak, Boss och Ted, men det var så olidligt varmt att Maggan hörde av sig och avstyrde det hela, då hon kände att det inte var schysst mot tackorna. Några dagar innan dess hade jag varit i hagen, men fåren lyckades springa i väg, när jag skulle ta ner dem i träningshagen, så det blev lite fråndrivning i lina för att försöka få fatt i dem, men de såg sin chans att fly upp på toppen av ett berg med ett stup framför sig, så då var det bara att åka hem igen med oförrättat ärende.

I dag hängde regnet i luften, men ”Klart.se” talade om att regnet först skulle falla kl 14, så Jing och jag åkte till hagen kl 13. Men på vägen dit öppnade sig himlen och det började störtregna. Då vände jag och åkte och handlade lite jag hade glömt. Under tiden lugnade vädret ner sig och det småduggade bara när jag kom ut på parkeringen. Då åkte jag till hagen igen och vis av mitt misstag förra gången lämnade jag Jing i bilen och hämtade pellets som jag lockade ner tackorna med till träningshagen. Det gick alldeles utmärkt. Så hämtade jag Jing och började valla. Det gick över förväntan bra. Hon behandlar fåren väl och är mycket duktig på att balansera upp fåren i drivningen. Det som återstår är att få henne att dels springa åt det håll jag avser, när jag tycker att jag ställer mig rätt (gör jag det?), dels ta ut svängen och inte komma in för nära fåren. Det är fortfarande en tacka som blir lite provocerad och går emot Jing ibland och då springer hon väldigt långt bort från fåren, men börjar snällt om igen, när jag ber henne.

I morgon ska jag få en lektion av Jings förra ägare Eva Eriksson och detta ska jag be henne hjälpa mej med:

1. Få ut Jing ordentligt från fåren i utgången
2. Få Jing att ligga kvar, när jag vill det.
3. Gå lugnt i fösningen
4. Hitta positionen för mej att stå så att Jing springer till höger eller vänster som jag vill ha det.
5. Visselsignaler, när börja. Jing lyder och förstår stanna (ligg) men det är allt.

Tyvärr blev det ingen träning hos Eva p g a den tryckande värmen, så vi kom överens om att skjuta upp det en vecka. Jag passade dock på att fråga Eva om en del av det jag behöver lära Jing och Eva rekommenderade mej att ställa fåren i ett hörn mot staketet innan jag skickar ut Jing åt sidan. Då har jag lättare att komma åt henne och få ut henne. Jag prövade i dag, men det svåra är att få Jing att ligga kvar där jag vill ha henne innan hon ger sig av. Där måste jag nog bli lite strängare. Men ett par gånger fick vi ut avståndet riktigt bra.

I dag hade jag med mej visselpipan och hon lyder stoppsignalen nästan bättre än röstkommandot. Framåt förstår hon inte riktigt än och inte sidokommandona förstås. Men Jing har blivit mycket mer avslappnad nu och verkar förstå att hon vinner på att göra som jag säger. Att fösa förstår hon sig ännu inte alls på. Hon flankar så fort jag är på samma sida som hon. Där kommer jag att träna i långlina, tills hon har förstått.

På fredag kl 19 (den 1 juni 2018) ska jag resa till Sjuhäradvallarnas träningshagen i Ryfors tillsammans med Jeanette Hellberg och där ska Ylva Holgersson titta på när vi vallar och godkänna att vi får åka dit själva sedan. Det ska bli spännande att se hur Jing reagerar på hennes får. De är ju ganska springiga har jag förstått. Det är samma får som användes på vår IK2-tävling under Kristi Himmelsfärdshelgen.

I Sjuhäradsvallarna har man orgniserat träningsgrupper som regelbundet kan träffas och valla tillsammans. På så sätt har Jill och jag varit och vallat på många olika ställen sedan den 1 april 2018.
Senast har vi varit två gånger i Tranemo hos Åsa Lindén Book som jag en gång köpte Tod av. Hon har fina träningsmöjligheter för alla sorters träningar, både stora hagar och en 25-metershage som Jing och jag hållit oss i de två första gångerna. Nu senast filmade Bengt Andersson i hela fem minuter när vi tränade och det var nyttigt att se.

Jing är alltid lite övertänd till att börja med, så jag har alltid långlina på henne från början. I fösningen måste jag stoppa henne ofta då hon har en tendens att springa fort efter djuren när de själva springer. Men efter ett tag lugnar hon ner sig och kan komma in i en bra lunk.

Då brukar jag lägga henne och själv gå och ställa mej framför fåren och låta Jing runda fåren. Hon vänder alltid kl 12 om jag inte lägger henne där, vilket ibland inte riktigt lyckas. Men nu sist lyckades hon driva fåren en lång stund till mej. Kul. Jag har även lagt in stoppsignalen på pipan och den tar hon!

Hon förstår dock inte höger och vänster ännu, men jag försöker säga det när hon springer åt något håll. Förhoppningsvis säger jag oftast rätt.

Det enda jag behöver tänka på och som är nytt för mej är att jag inte får vara alltför sträng, för då lägger Jing av och springer bort från fåren. Hon är dock numera ganska lätt att locka tillbaka genom att jag berömmer och pep
par henne. Hon är en så behaglig hund!

Efter vallningen i Getinge insåg jag att Jing måste lära sig att ligga kvar på kommando, inte bara lägga sig. Nästa morgon tränade vi därför att ligga lite då och då och jag märkte att Jing visserligen la sig på mitt kommando, men gärna reste sig lika snabbt igen, så vi fick träna ganska många gånger men sedan satt det.

I dag på morgonpromenaden uppkom ett nytt problem. När allt var lugnt och vi gick på bilvägen som var alldeles tom kunde jag utan större besvär få gick att komma in och gå på vänster sida. När hon gjort det några gånger lät jag henne gå lite längre ut på gatan, eftersom det ändå inte kom några bilar. Rätt som det var dök det upp en person med två hundar några hundra meter framför oss. Då la sig Jing ner sin vana trogen. Samtidigt hörde jag motorljud bakom oss. Jing låg mitt på vägen. Jag försökte kalla in Jing till sidan, men hon totalvägrade att flytta på sig, så jag blev tvungen att springa ut och ta tag i halsbandet och släpa in henne till sidan. Hundarna hade gjort henne helt paralyserad! Detta är ett beteende som ingen av mina fem bordercollies visat upp förut. Knepigt!

På påskdagen, den 1 april var Jing och jag i Getinge igen för att valla. Vi var många den här gången, förutom Anna Rosengren som äger fåren var Anna Christiernin, Anna Frisk, Cecilia Alfsson och Jeanette Hellberg där, alla med var sin bordercollie förutom Anna R som har två.

Underlaget var bra, lite fruset men nästan barmark och Anna R tog ut sju obetäckta trevliga tackor. Anna C fick börja och hon vallade med sin en gång så förskrämda Rick som hon köpt från Färöarna och som hon successivt fått lära bli trygg och umgås med människor. I vallningen gick det bra och de var mycket nöjda.

De övriga vallade i tur och ordning och det gick bra för alla med eller utan hjälp av Anna R. Till slut var det Jings och min tur. Nu var hon riktigt taggad. Jag tog på henne långlina, men trots den hade hon svårt att stanna på mitt kommando och framför allt ville hon runt fåren och jag insåg efter en stund att jag bara trasslade in mig i linan så jag tog av den. Då sprang hon runt, men alldeles för nära och hon stannade inte på mitt kommando, trots att jag väntade tills hon var uppe kl 12. Jag blev mer och mer upprörd och högljudd, men i stället för att sluta valla som hon tydligen gjort hos Eva E när hon blev ruten till så hetsade hon upp sig ännu mer och gick in och sprängde flocken flera gånger. Då slutade jag valla och hoppades att det skulle gå bättre i nästa omgång. Men det gjorde det inte alls, snarare tvätom och efter en stund kom Anna R och bad mig andvända långlinan igen innan Jing skrämde vettet ur fåren. Jing var nu så överhettad att hon inte lyssnade på mina kommandon och jag fick tjata ”lie down” för att hon skulle lägga sig och när hon gjort det reste hon sig genast igen. Då kom Cissi ut och undrade hur jag tänkte och hon tyckte att det var bättre att jag bara stannande Jing med linan och inte sa någonting. Efter ett tag tog hon över och prövade om hon kunde på ordning på Jing. Det gick väl så där. Till slut lyssnade Jing i alla fall lite bättre och jag fick ner tempot något. Men det kändes inte riktigt bra. Det är så sällan mina förväntningar stämmer med verkligheten.

Britta försöker stoppa Jings framfart

Jing driver fåren till Britta

Den här hunden är inte min och jag vet inte om den kommer att bli min, men den är ett år den 22 februari 2018 och Eva Eriksson Ever on  äger den. Hon heter Jing och enligt Eva är hon en lovande mjuk vallare. Någon gång i januari ska jag resa och titta på henne. Jag hoppas hoppas att hon kommer att passa mej!

Torsdagen 15 dec 2017 kl 15 somnade Ace in. I nästan exakt 12 år var han min. Jag bytte till mej honom, när han var åtta månader från Jonas Gustafsson. Jag ägde då Tod som var son till hans Don, men som gått mej ur händerna. Jonas ville gärna ha Tod, så han frågade mej om jag ville byta.
Eftersom Tod hade varit godkänd vallhund och två år gammal, erbjöd sig Jonas att grundträna Ace i vallningen vilket jag var mycket tacksam över. Han var hos Jonas i Skåne vid två tillfällen våren 2006. Sista gången var vi ett helt gäng Mälarmårdare som reste ner till Skåne och gick på kurs i vallning för Jonas samtidigt som jag hämtade Ace. Tyvärr visade Ace redan då att han ofta ville jaga får i stället för att valla dem och vi fick byta träningsmark med lite färre och tamare får för att kunna träna honom. Den tendensen fick jag tyvärr aldrig ur honom och därför blev det inte så många tävlingar för hans del, men jag lyckades få honom godkänd vid tre års ålder i alla fall.
Det blev mycket träning och många kurser med Ace, innan vi kom någon vart. Som unghund var Ace mycket duktig att fösa men det var svårare att få honom att hämta. Jag gick på en kurs för Mosse som sa att Ace var en osäker hund som behövde en tydlig ledare. Jag var nog inte så tydlig, men efter många om och men på tredje försöket fick jag honom i alla fall godkänd i Norr Enby tre år senare och med Sven Sogneby som domare. Åh, så skönt det var.

Sista försöket med vallningens gjorde jag 2009 då jag reste till Skottland och gick på kurs för Bobby Daziel med honom. Bobby konstaterade att han var en svår hund för mej att valla med. Men när vi kom hem klarade vi oss i alla fall igenom en IK1 tävling utan att det hände något allvarligt även om poängen blev ganska medioker.
På en vallkurs i Skinnskatteberg lyckades Ace jaga ner en tacka i ån och det var ganska skämmigt och en annan gång på träning hos en klubbkamrat hände samma sak, men då jagade han ner tackan i havet. Sedan dess vågade jag inte träna så mycket hos andra och jag började se mej omkring efter ytterligare en bordercollie.

När jag sedan köpt Shep och kunde tävla med honom, slapp Ace ifrån fåren. Ace var en mycket speciell och lugn och fin hund i alla andra sammanhang. Kom inget rådjur eller får i vägen var han obrottsligt lydig.

Han skällde aldrig och då menar jag verkligen aldrig. Så någon vakthund var han inte. Främmande männikor kunde komma och gå som de ville utan att Ace reagerade det minsta. Han låg i sin korg i hallen och rörde sej knappt ur fläcken, inte när jag kom hem heller. Men började jag gosa med honom var han med på noterna och han tyckte mycket om att bli klappade av vem som helst och såg ut som just den personen var den han tyckte bäst om av alla människor, barn såväl som vuxna. Andra hundar kom han också nästan alltid överens med, även om han tyckte att det var lite jobbigt med Shep som var så knuten till mej. Jag kunde inte ge dem mat i samma rum, för då knuffade Ace bort Shep och åt upp hans mat också. På kvällarna om Ace ville komma in i vardagsrummet som han ofta brukade, innan vi hade Shep, var det dock Shep som talade om för Ace att hans plats var i hallen och inte hos matte, punkt. Ace fann sej ödmjukt i det. När vi var ute och gick respekterade de dock varandra utom då vi mötte någon annan hund som de inte fick hälsa på. Då började de ofta bråka med varandra i stället.

Jag kommer att sakna Ace’ trofasta ögon som tittade vädjande på mej om jag glömde att lägga upp mat till honom samtidigt som vi skulle äta middag. Jag kommer också att sakna sällskapet på våra promenader då han trofast gick vid min sida och undrade om jag ändå inte hade lite foder åt honom i fickan. Han var en mycket speciell hund, det var han.