På lördag och söndag är det kvartsSM i fårvallning i Skepplanda. Då ska Ace och jag åka dit och titta, om inte Ove blir så dålig att vi inte kan lämna honom. Det ska bli roligt, inte bara för att det är roligt att titta på tävlingarna utan också för att flera av Mälarmårdens medlemmar och några andra som jag känner kommer att vara med, t ex Nina Sundelin, Krille Åmark Mikaela Prim, Sanna Engborg och Viktoria Fornander.

Det rycker verkligen i tarmen när jag ser fårvallning. Jag vill vill vill vara med!! Frågan är varför. Vi har ju aldrig utmärkt oss utan tvärtom gång på gång gjort bort oss rejält. Först med Liz som jagade fåren på sitt första LP och andra gången hämtade hon inte fåren utan låg och stirrade på dem, efter det att hon skött sig utmärkt innan dess. ( Det var på den tiden då hämtet låg sist i lokalprovet). Vid fem års ålder blev hon dock godkänd under ett ÖK. (Öppen klass). Hon hade sämst poäng av alla som godkändes, men godkänd blev hon och jag var lycklig. Då var både Viktoria Fornander med och Mikaela Prim (Lindeman). Viktoria vann, fick över 90 p har jag för mej och Mikaela fick 68 p med sin Zäta. Nu är de båda med i kvartsSM med flera hundar och Frida Viktorias dotter också. Hon var nyfödd vid det här tillfället.

Lita på din hund fick jag ofta höra, men det gick inte att lita på Liz och inte heller på nästa hund som jag lyckades få godkänd, Ace och som nu är 12 år och tre månader. Han kunde gå fint långa sträckor, var redan som liten duktig på att fösa, men rätt som det var utan att jag förstod varför gnistrade det till i ögonen och han började jaga. En gång gjorde han det under en delning i slutet av en tävling som f ö gått riktigt bra.

Ändå har jag alltid tyckt att det varit roligt att tävla och naturligtvis också att träna, i synnerhet om jag haft en duktig instruktör vid min sida. En gång på en tävling i Muskö klarade Ace och jag hämtet som de flesta hade misslyckats med och vi påbörjade fösningen. Det gick inte alls bra och domaren Johan kom ut efter ett tag och sa att vi skulle gå av banan, för alla poängen var redan slut. Jag blev snopen, det var ju så roligt och Ace höll sig innanför banan och jagade i alla fall inte.

Med Shep som redan var 5½ år när jag köpte honom och godkänd vallhund blev det bättre om än inte bra alla gånger. För det mesta kunde vi genomföra tävlingen, vi fick ett tredjepris eller åtminstone poäng. Det var väldigt roligt. Jag hade dock bekymmer med att få ut honom ordentligt i hämtet och därmed tappade vi många poäng i det momentet då det gick för fort och blev för krokigt. Ett par andrapris i IK1 klarade vi dock innan han fick återvända till sin gamla matte, när jag blev sjuk.

Nu bor jag i Göteborg (Billdal) och har varken några får eller någon hund att valla med. Det suger. Ska jag någonsin kunna få valla igen? Är jag för gammal? Blir Ove eller jag så sjuk att vi inte kan ha hund alls, när Ace är borta?? Var får jag tag i en hund? Vallningstillfällen kan jag nog skaffa mej, tror jag hos Maud Andersson eller med hjälp av Maud inom Sjuhäradsvallarna. Jag är beredd att betala vad det kostar och hjälpa till så mycket jag kan och orkar. Men när???

Numera bor jag i Göteborg eller närmare bestämt i Billdal strax söder om Göteborg. Vi flyttade dit den 31 januari 2017 och bor i en lägenhet på fyra rum och kök i bottenplanet. Omgivningarna är fina. Det finns många underbara skogsstigar och gångvägar ner till havet med en rad olika badplatser.

Ace och jag går ut tre gånger om dagen och mitt på dagen brukar också Ove min sambo följa med på sin permobil. Ove blir allt svagare och han har ohyggligt ont av sin kroniska bältros sedan fyra och ett halvt år tillbaka. Trots att han får mycket smärtstillande har han svåra smärtor stundtals varje dag.

Ace är nu 12 år och tre månader, men frisk och pigg och jag tror, en aning skumögd. Detta gör att han inte får syn på rådjur eller harar på långt håll och bilar har han hunnit vänja sig vid. Jag har alltid fickan full av foder, ett dyrt foder som jag köpte, när Ace hade diarré för någon månad sedan. Jag ger honom helt enkelt lite mindre matportioner och tar med resten ut som godis, vilket Ace uppskattar mycket. Detta gör att jag i stort sett kan ha honom lös hela tiden. Visserligen kopplar jag upp honom när vi möter en annan hund, men jag tror inte att det skulle vara nödvändigt. Han går klistrad vid mej, när han vet att det är foder på gång från fickan och hundarna är då inte så intressanta längre, även om han gärna hälsar på de hundar han får hälsa på.

Tack vare Ace kommer jag ut i ur och skur, tack vare Ace har jag blivit ordentligt rehabiliterad efter min operation och jag tror att jag har nästan bättre kondition nu är före tumören.

Det enda som är tråkigt, är att inte kunna valla. Ace har inte vallat på många år och jag skulle aldrig våga släppa ut honom bland får som varken jag eller han känner. Jag skulle vilja ha en unghund, men Oves alla sjukdomar hindrar mej. Han skulle aldrig orka med att ha två hundar i huset igen, åtminstone inte en valp eller unghund. Ace märks inte överhuvudtaget inomhus. Han ligger i ett hörn i hallen, inte i sin korg, men bredvid och han reser bara på sig, när vi ska gå ut eller när det är matdags vid middagstid. Ibland glömmer jag honom, när jag sätter fram vår egen mat, men då kommer han och tittar vädjande på mej. Han skäller aldrig, inte ens när det kommer gäster eller andra hundar.

Efter operationen som mycket riktigt genomfördes den 29 sept 2016 på Akademiska sjukhuset i Uppsala fick jag epileptiska kramper och de var tvungna att söva ner mej. I 12 dagar låg jag nedsövd och när jag vaknade trodde jag att jag var hemma och att de gjort om mitt rum, att Erik och Lovisa var där och allt möjligt konstigt. Till slut berättade en sköterska för mej att jag redan var opererad, att jag var på Akademiska sjukhuset i Uppsala och att jag varit nedsövd. Allt var mycket förvirrande. Jag vaknade upp en torsdag och på söndagen skickade de mej i ambulans till Mälarsjukhuset avd AVA, då det inte fanns plats någon annanstans. Jag fick ligga i ett eget rum och alla frågade mej hela tiden efter mitt personnummer vilket jag inte hade några svårigheter med. Inte heller med vilken stad jag befann mig i eller vilken datum det var. Efter tre dagar fick jag flytta över till avd 72S som är en strokeavdelning. De första dagarna kom ingen läkare vilket jag tyckte var konstigt. Det kom dock en sjukgymnast och en arbetsterapeut varje dag och de försökte få upp mej ur sängen med hjälp med en rullator som hissade upp mej med elektricitet. Oj, vad det var svårt att resa på sig. Men andra dagen gick det, bara jag satt på sängen som var ganska hög. Från toalettstolen kunde jag dock inte resa mej, förrän jag hittade en toalett som var lite högre. Men det blev lite lättare för varje dag, ända tills jag fick hög feber och konstaterad propp i lungan. Då blev det till att ligga lågt och ta det lugnt någon vecka innan jag kunde börja träna igen.

För en vecka sedan kom jag i alla fall hem och vi får mycket hemtjänst, då Ove också är skruttig. I går var jag med på vår bokcirkel i Mariefred. Det var jätteroligt. Marianne min kompis längs vägen körde mej och hon får nu överta min plats i cirkeln, eftersom Ove och jag flyttar till Göteborg (Billdal) i slutet av januari 2017.

Den 24 september

Det har hunnit bli den 24 september och jag är fortfarande inte opererad. För c a tre veckor sedan var jag i Uppsala för ett samtal med den läkare som ska operera mej. Han gav ett mycket förtroendeingivande intryck. Han bad mej först bertätta vad jag fått veta om min sjukdom och sedan kompletterade han och jag fick fråga om allt som var oklart för mej. Läkaren blev mkt irriterad över att inte läkarna på Mälarsjukhuset minskat ner dosen av cortison, trots att han givit anvisning om det. Nu gjorde han det.  I stället för 6 tabletter om dagen ska jag inom två veckor bara ta en tablett.

Läkaren sa också att han ville operera mej så fort som möjligt, men att han tyvärr inte kunde säga när. Operationen skulle ta fem timmar och sedan skulle jag ligga kvar i Uppsala i en vecka för att sedan flyttas till Mälarsjukhuset i Eskilstuna, där jag skulle stanna tills de tagit bort stygnen, antagligen ytterligare en vecka.

Hur jag skulle må sedan gick inte att svara på då det är så individuellt. Somliga får svårt att koncentrera sej och måste sova middag varje dag kanske livet ut, medan andra genast blir pigga och kan börja jobba igen nästan genast. När jag vaknar efter operationen kommer jag inte att ha särskilt ont, kanske bara i tuggmuskeln, som tydligen måste skäras av. Doktorn visste inte om han skulle gå in ovanför eller från sidan i huvudet. Han hade ännu inte bestämt sig.

Nu är det bestämt att operationen blir torsdagen den 29 september. Onsdagen den 28 ska jag till sjukhuset för samtal och blodprov och sedan måste jag ligga på hotell över natten. Hotellet ligger bara 60 m från sjukhuset, så det ska väl gå.  I dag är det den 24 sept så nu är det bara fyra dagar kvar.

Trots att jag nu bara tar en cortisontablett om dagen har jag alla biverkningar kvar, såsom utspänd mage, konstiga passiva tarmar och trötthet. Doktorn sa att det kan ta lång tid innan detta ger med sig.

Den här bloggen har jag använt i stort sett enbart för att berätta om min vallning, hur jag tränat och tävlat genom åren.

Nu i augusti 2016 har jag två gamla hundar, Ace som hunnit bli 11½ år år och Shep som fyller 10 i december och sju tackor som jag inte har betäckt på några år. I alla fall med dessa båda hundar är det färdigtävlat. Lite tråkigt för det har varit så roligt. Mer än två hundar kan jag dock inte ha, förut p g a en sjuklig man som inte orkar ha fler hundar i huset och nu också p g a mej själv som blivit allvarligt sjuk.

Därför tänkte jag nu skriva lite dagbok kring min sjukdom.

Den andra juli i år tog jag hundarna i bilen och körde ner till min yngste son och hans familj som har ett sommarhus i Hovenäset i Bohuslän alldeles innanför Smögen. Jag skulle stanna där några dagar för att umgås med dem och kanske bada lite grand.

Första dagen hade vi väldigt trevligt. Vi var mest i sjöboden och barnen körde motorbåt så det stod härliga till. På kvällen bjöd föräldrarna på grillat och vi hade en fin kväll tillsammans på altanen.

Nästa dag vaknade jag med huvudvärk, inte så våldsam men ändå. Jag gick upp till toaletten och väl där kände jag illamående och jag kräktes. Jag gick och la mej igen men kräkningarna ville inte upphöra utan var tionde minut blev jag tvungen att springa upp och kräkas igen och till slut var jag mycket uttorkad. Jag sköljde munnen och svalde lite vatten men då blev kräkningarna ännu mer våldsamma. Inget annat än galla kom förstås upp. I mellantiden låg jag helt slut och ville bara sova. Fram emot eftermiddagen blev Svante, min son orolig och ringde en granne som var läkare och som hade semester. Jag fick tala med honom och han sa att maginfluensa  aldrig börjar med huvudvärk, så han rådde mej att genast uppsöka akuten på LÄN. (Länssjukhuset i Uddevalla, Vänersborg och Trollhättan). Svante ringde ambulans, men när de kom och testade mej lite grand, menade de att jag inte behövde någon ambulans utan Svante fick köra mej. Som väl var hade jag då slutat att kräkas. Väl framme på sjukhuset tog de en liten huvudröntgen och konstaterade att jag hade en stor tumör i hjärnan innanför vänster tinning. Jag fick övernatta och sedan skulle de ta ställning till om jag skulle bli kvar där eller skickas hem till mitt eget landsting.

På morgonen kom en läkare från neurokirurgen och sa, att jag genast skulle föras över till Mälarsjukhuset i Eskilstuna så att jag var på rätt plats, om jag snabbt behövde opereras. Läkaren hade konstaterat att tumören satt på en bra operabel plats men i ett område som om det blev skadat kunde förändra min personlighet.

Någon timme senare kom en taxi och hämtade mej och körde mej till Onkologiska avdelningen på Mälarsjukhuset. (Viktoriaenheten). Där blev jag väl mottagen och fick ligga i ett rum med ytterligare en patient, en mycket rar och positiv kvinna som trots sin svåra sjukdom såg ljust på tillvaron.

Dagen därpå, en torsdag fick jag en akut tid på magnetröntgen. På eftermiddagen kom en läkare in med besked. Han såg glad ut. Visserligen hade jag en stor tumör, men den var godartad och skulle vara lätt att ta bort. Läkaren skulle gå på semester samma dag och var glad att kunna ge detta glädjebesked det sista han gjorde innan semestern. Jag blev också mycket glad och lättad.

Jag hade ytterligare en röntgenundersökning kvar att göra som hörde ihop med att jag även fått blodpropp i ett ben för andra gången på ett år. Nu ville man röntga bröstkorgen för att se att jag inte hade cancer där. Tid fick jag på måndagen. När det var gjort fick  jag resa hem. Röntgen visade inga konstigheter.  Jag fick inga mer besked. Det var bara att vänta.

I slutet av den veckan ringde den vikarierande läkaren och sa att hon talat med läkarna i Uppsala som skulle genomföra operationen. De ville emellertid först att jag skulle göra en ögonundersökning och ta ett par kompletterande blodprov innan de kunde kalla mej till samtal och planering av operationen. En ny väntan på tid. Det tog två veckor. Det var inget fel på vare sej ögonen eller blodet och nu ville jag ha en tid på Akademiska i Uppsala. Efter två dagars ringande dit fick jag slutligen tag i rätt person och jag blev inbokad den sjätte september. I dag är det den tionde augusti så nu har många långa tråkiga trötta dagar framför mej.

Jag känner mej nämligen extremt trött. Trots det försöker jag följa mina rutiner:
Kl 0700 Uppstigning
Åttatiden Ut med hundarna, antingen med cykel eller skogspromenad med grannen och hennes hund.
Niotiden: Frukost med tidningsläsning och dagens korsord och sudoku. Ev brödbak.
1200: Lunch bestående av yoghurt, hembakat bröd, kaffe mm
1300: Sommar i P1
1500: Liten promenad med hundarna. (Bara en bråkdel så lång som förr.) Så länge det var olidligt varmt kändes det ok för alla parter. Nu mera tveksamt. Efter en tid började jag ta cykeln i stället. Då får hundarna motion och jag behöver inte anstränga mig lika mycket.
Fram till kl 1730: Vila om det inte är min tur att laga mat, vilket det är varannan dag. I så  fall börjar jag laga mat halv fem. De senaste veckorna har Ove lagat maten varje dag.
Efter maten: Disk (varje dag) samt dukning av frukost till nästkommande dag samt förberedande av kaffet.

Jag får cortison, 6 tabletter om dagen, för att svälla av tumören och medicinen har jag gjort att magen känns som en upplblåst ballong. Det är mycket obehagligt, men jag börjar vänja mej. Tarmarna verkar var helt stilla, men med hjälp av laxermedel sköter den sig någorlunda men annorlunda.

Det värsta är att jag är så trött!! När jag är ute och går längtar jag bara hem till soffan och där kan jag sedan ligga och lyssna på en bok eller läsa resten av dagen. Det är verkligen ett vegeterande tillstånd. Jag får inte köra bil, så det är tur att jag trivs med att läsa, lösa korsord och lyssna på böcker eller på radio eller spela wordfeud och quizkampen med mina vänner på mobilen.

Foton: Tage Hjelm

Äntligen!!

Först bestämde jag mig i våras för att inte tävla med Shep den här säsongen, då vi ännu inte klarade IK2 och det kändes lite skämmigt att harva i IK1 med en så gammal hund. (8,5 år). Alla andra hundar brukar vara högst fem år. Men redan då jag var och tittade på den första tävlingen i Huddinge i våras blev jag övertalad att fortsätta. Om det är roligt ska man självklart tävla på den nivå man är på var budskapet.

Så då gjorde vi det,  Shep och jag men med klent resultat. Först var det Sörmlands IK 1:a i Stjärnhov som Viktoria Fornander dömde. Första dagen blev vi diskade, för Shep skrämde och splittrade djuren i framdrivningen och andra dagen höll Shep kvar fåren på banan, men det var inte mer heller. Det gick i sick-sack och det såg inte snyggt ut. Vi klarade alla moment men slutade på  bara 59p tror jag.

Så var det Stora Skuggan för ett par veckor sedan. Diskning första dagen pga att Shep tappade djuren alldeles efter framdrivningen. Djuren hade ett mycket stort drag till uttaget och Shep klarade inte att stoppa en tacka. Ridå! Nästa dag var en upprepning av dag två i Stjärnhov. Shep lyckades hålla fåren på banan med knapp möda men poängen blev urusel, bara 45 p. Fållan klarade vi inte. Draget blev för stort och Shep gick in för tätt i upptaget (Som vanligt).

Nu var jag nästan desperat, för på träning hos Waiwi gick det nästan alltid väldigt bra och Shep visade framtassarna och likaså jag. Vi fick komma till Eva och Hilding Wilén och träna en kväll och där visade Shep sin oförmåga att gå ut tillräckligt långt i upptaget, så vi tränade lite extra på det.

Så kom då tävlingarna i Norr Enby i helgen. Vi hade sena startnummer båda dagarna och regnet hängde i luften. Hämtet var knepigt lagt. Dag ett rakt upp för en kulle med trädöar på var sin sida. Viktoria som var domare sa dock att hon accepterade om hundarna gick utanför dessa. Jag skickade Shep höger och förväntade mig att han skulle ta den långa vägen runt en väldigt stor träddunge (större än den till vänster). Men det gjorde han inte. Så såg det i stället lite snävt ut, men när dungen var slut vek Shep ut till höger och kom på så sätt ganska bra in bakom fåren, men ändå lite snävt tror jag. Dilemmat var att jag inte såg, vart han tog vägen och därmed blåste jag lite för sent och Shep hann skrämma djuren, så de fick fart nerför backen och missade framdrivningsgrindarna. Men jag hann stanna upp både hund och får innan de var framme vid mig och de rundade mig fint och sedan gick allt ganska bra och lugnt på första fösningsbenet och även det andra. Drivningen blev konstig, för då fick fåren fart och jag hann inte rätta in mig i ledet, så det blev mer en fösning än en drivning och dessutom av linjen. Inte bra. Delningen gick galant och även fållan, där fåren bara gled in. Visserligen höll vi på att tappa ett par får efter delningen, då de så gärna ville in till de andra fåren i uttaget, men den här gången hann Shep hämta upp dem. Åh, vad skönt det kändes när jag stängde grinden efter dem och alla mina kamrater kom emot mig och sa att det hade gått jättebra. Jag tvivlade ändå på att det kunde ha gått så bra med det hämtet med missade grindar mm men vi slutade på 75p och en nionde plats!! Jättekul!

Dagen därpå hade de ändrat på hämtet och gjort det ännu svårare. Nu skickade jag vänster och det gick bra. Jag fick stopp på hunden i upptaget tror jag men Shep tog inte mitt vänster kommando i framdrivningen, vilket gjorde att vi återigen missade framdrivningsgrindarna. Sjutton också! Sedan gick fösningen mycket bra och jag var också nöjd med drivningen, så nöjd att jag trodde att vi fått fullt på den, vilket visade sig var helt fel. Delningen gick bra och in i fållan fick jag dem utan besvär. Efteråt fick jag dock veta av Bettan Bergström att vi gått fel väg till fållan, något som jag var helt omedveten om, eftersom jag missade domargenomgången, då jag i stället var tvungen att ringa in reserver på morgonen. Det kostade mig ganska många onödiga poäng, men ändå fick vi 79p och en sjätteplats, Sheps och min bästa placering någonsin!!

Det var rörande  att uppleva hur många kompisar visade sin glädje över mina resultat! Både direkt efter tävlingarna som på sms och facebook, trots att jag inte berättade om det där! Vi är  ett litet gäng som brukar deppa ihop och dessa var nu mycket glada för min skull. TACK!!

Så var det dags för sommarens andra tävling som traditionsmässigt gick på Stora Skuggan. I år var det IK1 som gällde eftersom det samtidigt var KvartsSM i Krylbo, där väldigt många IK2-ekipage tävlade.

Shep och jag hade sena starnummer båda dagarna, så det blev en lång väntan. Fåren hade ett väldigt drag mot fåruttaget, så de flesta ekipage klarade inte framdrivningsgrindarna i början.
Innan det var vår tur kom Britta och Karen, quiskompisar som jag aldrig träffat förut och som aldrig sett en vallhundstävling förut. Det var trevligt. Så blev det då äntligen vår tur. Jag skickade ut Shep åt höger och han gick ut bra men gick in lite för tidigt som vanligt och stannade dessutom kort, vilket han inte brukar göra på högern, men jag visslade nog lite för tidigt eftersom han brukar göra överslag. Men trots det tidiga läggandet startade Shep snett åt höger och jag fick inte stopp på honom i tid igen och fåren sprang i en jättestor krok åt höger, missade förstås framdrivningsgrindarna och kom i omgångar fram till mig några snabbt och några betydligt långsammare och längre bak. För att inte tappa den främre flocken blev jag tvungen att avbryta framsändandet av de sista tackorna som därmed aldrig kom runt förarpinnen till höger om mig. Jag påbörjade fösningen som skulle gå till vänster grindpar, men fåren ville hellre till upptaget och försökte komma dit. Shep sprang för att hämta upp dem, men en tacka hann ända ner i skogen och försvann och flocken var tappad! TRIST!

Nästa dag var banan vänd, men för övrigt likadan. Nu skickade jag vänster och historien upprepade sig. Shep la sig i upptaget men var för nära djuren varpå han skrämde dem när han reste sig och de sprang som tokiga till höger för att återförenas med sina kompisar, men Shep lyckades hålla dem på banan och kom med dem till mig ungefär på samma sätt som dagen innan. En grå tacka ville hela tiden gå fortare än de andra och helst åt något annat håll. Fösningen gick nu åt höger och det lyckades mig att få dem på rätt spår och igenom grindparet. Nästa ben gick också ganska bra även om det var svårt att hålla ihop flocken. Men när fåren kom igenom nästa grindpar och vi skulle påbörja drivningen kom problemen tillbaka, då fåren nu var när hem igen och ville dit. Men nu bestämde jag mig för att Shep skulle hämta upp dem kosta vad det kosta ville och jag tog i från tårna, när jag gav mina kommandon. Han lyckades få med alla och vi kom fram till pinnen, där jag kunde dela. Det lyckades vi med på något vänster och nu var det ”bara” den öppna fållan kvar. Den hade bara ett fåtal ekipage lyckats med tidigare och jag hade inga som helst förväntningar på att det skulle lyckas, vilket det inte heller gjorde, även om det var mycket nära vid något tillfälle. Den grå såg ut att vilja gå in, men när de andra gjorde andra val, struntade hon också i det. Vi kom runt i alla fall och det var jag nöjd med, men vi fick urusla poäng. 22 poäng på hämtet och 45 alltsom allt. Det visade sig bl a att hunden korsat fårens väg i drivningen, vilket jag inte alls tänkt på, så där hade vi bara ett enda poäng kvar. (Tack för det). I drivningen har man ju annars alla möjligheter att få 10p om man bara tar ut riktningen och sköter sig.

Solen sken båda dagarna även om det var lite blåsigt och kallt på förmiddagen under söndagen och trevligt sällskap hade jag, så det var roligt i alla fall. Min äldsta träningskompis Kicki  vann med sin fina hund Zaja, som fårägarna från Lekeberga fam Drakenberg fött upp. Tvåan och trean kom också därifrån men med andra föräldrar. De hundarna var Madelaine von Krusenstiernas.

Äntligen fick jag komma till Viktoria Fornander och träna. Vi var i samma hage som hon hade tävling i för en månad sedan ungefär. Viktoria ställde ut fåren åt mig och jag skickade Shep åt vänster. Han gjorde en fin utgång men det gick lite för fort på framdrivningen, för han stannade nog inte tillräckligt länge eller tillräckligt djupt för att lugna ner fåren. Jag fortsatte med fråndrivning och stod kvar vid pinnen då jag tyckte att jag hade Shep i min hand, då han gick ner till första grinden och igenom den. Sedan skulle han upp med dem till nästa grind som som står uppåt skogen till. Då kände fåren av dragningen och började pinna på, varpå Shep ökade farten, men han lyckades inte fånga upp allihop, utan ett får for åt upptaget till och de andra åt andra hållet. Jag lyckades till slut få stopp på Shep men det var för sent, för fåren ville inte vara med längre utan trängde sig ut från hagen vid en ingång längst upp i hagen och sedan in i nästa hage. Shep och jag gick dit för att hämtahem dem, men då kutade ett får i väg och försvann, så jag hade bara tre får kvar att ta hem. Ridå. Viktoria tog med sin hund Baronen och letade efter det men hittade det inte, så hon gick tillbaka och ställde ut en ny flock åt Shep och mej. Nu skickade jag höger och Shep gjorde överslag så det stod härliga till. Jag tog tillbaka Shep och skickade honom igen och så försökte jag stoppa honom på utgången, men han lydde inte. Jag tog tillbaka honom igen och gjorde om utgången och den här gången stoppade jag honom tidigare och då lydde han, men det fick till följd att det blev en väldigt vid utgång. Så där höll jag på och till slut gick Shep på tårna och lydde min minsta vink. Då gjorde vi en delning också och tog in fåren i fållan. Det gick bra. Tänk, att det ska vara så svårt att få Shep att gå ut ordentligt från början, trots att det alltid slutar med att han gör riktigt fina hämt och allt annat också.

Det kändes väldigt skämmigt och jag har fortfarande en liten klump i magen över att vi gjorde bort oss så. Jag ringde nästa dag och hörde om tackan återvänt och det hade hon (nog). Det var ju skönt i alla fall.

Det har varit lite svårt att få till träningen på andras får den här sommaren. Alla är så upptagna hela tiden. Men i förra veckan var i alla fall Waiwi, Benny och Ylva här och tränade och då tog vi först ut mina får till ”elefanthagen”. Det gick den här gången riktigt smidigt att få ut och bort fåren. Figuranter stod utplacerade med sina hundar längs vägen, så att fåren inte skulle få idéer.

Jag hade förberett genom att sätta upp stolpar så att vi kunde träna en IK1 bana. Genom att vi var flera som vallade på fåren och stoppade dem i upptaget bl a kändes fåren mer lättvallade än brukligt. Waiwi tränade med Hasse som är en morsk liten krabat som inte är ett dugg rädd för fåren, inte heller är dum mot dem, men som ofta tyckte att mattes förslag var lite fåniga för han tyckte att han kunde bättre själv. Å andra sidan behandlade Waiwi honom nästan som om han var en färdig hund. Han är dock bara ett år gammal.

Shep skötte sig bra, tog ut svängarna och lydde mina kommandon. Jag lyckades t o m dela fåren en gång, men det är svårt. Waiwi prövade att dela på dem utan hund och det gick till slut, men lätt var det inte. Efter fikat fortsatte vi till grannen och vallade på hennes får. De är bara vallade ett par tre gånger, så det var riktigt roligt att få hjälpa till att valla in dem.

Shep klarade att dela dem också. Det var lite lättare. Jag tycker nog att Shep  fortfarande går in lite tätt i  upptaget, men han stannar där på mitt kommando, så framdrivningen fungerade.

Shep och jag var på vallhundskurs med Peter Nilsson på Solängens gård i onsdags den 10 juni 2015. Vi var fyra deltagande människor och fem hundar, då Nina tränade både med Ross och Katja. F ö var det Hasse med Mårten och PO med CO.

Det började som vanligt med att vi i tur och ordning gick med våra hundar och visade upp vad vi ville, efter det att vi berättat för Peter vad vi behövde hjälp med. Jag ville få Shep att gå lugnt på mina visselsignaler och att flanka ordentligt i hämten samt lyda på långt håll. Peter hade ganska många anmärkningar på mitt sätt att sköta vallningen. Jag är dålig på ”timing”. Förmodligen tänker jag för länge innan jag agerar, men ibland visslar jag för mycket och låter inte Shep agera själv och tänka till. Jag måste fortfarande tänka på att lägga hunden direkt när han gör fel och därefter andas ett par gånger, innan jag mjukt och snällt säger ett kommando. Dessutom måste jag ha bättre koll på fåren.

En ny sak fick jag lära mig. När jag kommenderar Shep på långt håll måste jag tänka på att det tar lite tid för ljudet att komma fram till hans öron och därför måste jag vissla en liiiten stund innan han ska stanna eller lägga sig.

På framdrivningen är det jätteviktigt att jag får ner tempot på hunden så att fåren kommer lugnt och stilla fram till stolpen, så att början på fösningen sker i ordnade former.

Vid fållan: Tänk på att backa bakåt vid grinden när fåren kommer så att de inte blir störda av dig. Men om de stannar utanför grinden och tänker gå åt fel håll kan du stampa med foten och agera så att de kommer på bättre tankar.

Det kändes lite deppigt att jag har så svårt att ändra på mina felbeteenden trots att jag i teorin vet hur jag ska göra. Jag tog t o m fel på vänster och höger när Shep skulle hämta fåren, trots att jag hade lång tid på mig att tänka innan!

Det blir till att fortsätta kämpa!

Mälarmården hade en IK1 tävling på Solängens gård i Huddinge för någon månad sedan. Jag bestämde mig för att inte tävla, då det kändes lite skämmigt att aldrig komma längre med min gamla Shep. Vi  var dock där och tittade eftersom jag som vanligt skötte protokollen. Då ryckte det i tävlingstarmen och alla som jag pratade med tyckte att jag resonerade fel. Dagen därpå var jag dessutom på en kurs för Peter Nilsson och då blev jag som vanligt inspirerad att tävla igen.

Därför anmälde jag Shep och mej till en IK-etta i Stjärnhov den 23-24 maj 2015. Vi kom med båda dagarna och vi startade som nr 7 första dagen och nr 15 andra dagen. Jag försökte få komma dit innan för att träna, då Vikoria som var djurägare lovat mej en träning i födelsedagspresent, men hon hade tyvärr inte tid. Inte heller mina träningskompisar från i höstas hade möjlighet att valla innan tävlingsdagen, så jag kom dit tämligen otränad förutom på mina egna får på en ganska liten yta.

Tävlingsplatsen var stenig och kuperad och ganska rolig. Terrängen inbjöd till att skicka höger då det fanns ett brett dike till vänster. Det visade sig att alla förare båda dagarna skickade höger. Det passade mej bra för Shep brukar göra bättre utgångar och upptag till höger.

Jag skickade alltså höger och Shep stack i väg som en oljad blixt bakom alla träd och stenar och till slut dök han upp bakom fåren men hann göra ett överslag innan jag visslade stopp. Det där stoppet lyckades inget vidare och antingen var jag inte särskilt fokuserad eller så såg jag honom inte ordentligt för det blev inget bra alls på framdrivningen och det slutade med att Shep splittrade fåren och vi blev diskade.

Nästa dag hade man flyttat banan lite åt vänster och vänt på hållet man skulle fösa. Utgångspunkten var att vi fick ställa oss på en stor sten för att ha bättre utsikt över hunden och fåren i upptaget. Återigen skickade jag höger och den här gången spejade jag ordentligt efter Shep när han dök upp och visslade ner honom så att det bara sjöng. Det lyckades dock bara halvbra och han höll på att splittra fåren redan i upptaget men till slut fick han med sig alla fåren och jag övergav visselpipan och började skrika för allt jag var värd i stället. Jag lyckades faktiskt få stopp på Shep i framdrivningen så mycket att jag kunde styra honom att få fåren genom framdrivningsgrindarna. När de sedan skulle runda mig motsols var en tacka lite obstinat, men jag lyckades få runt alla utom en på rätt sätt i alla fall. Sedan var det tyvärr full fart – stopp- full fart- stopp och fåren sprang skrämda hit och dit men på nåt vänster lyckades Shep få dem genom grindarna, fast en gång sprang några av dem tillbaka genom samma grindar. Framme vid delningen lyckades jag äntligen lugna ner fåren och hunden och jag påbörjade delningen. Det gick inget bra. Fåren stod som fastkletade vid varandra hur jag än bar mig åt. Men rätt som det var när jag minst anade det blev det en rejäl lucka bakom mig. Jag vände mig snabbt om och kallade in Shep och lät honom driva bort en av flockarna. Viktoria som var domare lät mig gå länge, innan hon godkände oss men till slut ropade hon. Shep samlade ihop fåren och vi gick mot fållan som var öppen. Väl där gick alla fåren snällt direkt in i fållan, så en tia fick vi i alla fall. Slutresultat 58 p.  Inte mycket att skryta med alltså.

Usch vad det är tråkigt med vinter! I dag skulle vi ha tränat hos Britta L men hon har för isigt underlag, så det gick inte. Förra veckan var vi dock hos Annika och trots snön blev det riktigt bra pass. Där får hundarna verkligen lära sig närarbete och att kunna driva fåren förbi väntande hundar på nära håll. Mycket nyttigt.

Gången innan var vi hos mig och då tog Waiwi ut fåren med hjälp av Troy till elefanthagen. Det lyckades på andra försöket. Första gången hoppade fåren in i sin egen hage igen när det var på väg mot elefanthagen. Vi hade placerat förare med hundar i alla ändar för att mota fåren åt rätt håll. Där hade vi möjlighet att valla på lite större avstånd och Shep börjar äntligen förstå att han ska fortsätta jobba även när jag står väldigt långt i från honom. Riktigt roligt!

Sedan någon månad tillbaka har jag lyckats samla en träningsgrupp som varje onsdag träffas hos varandra för att valla och utbyta erfarenheter samt samlas runt fika efteråt. Det är jag mycket glad över, då jag hoppas att någon gång kunna ställa upp i en IK2 -tävling med Shep och han behöver tillgång på olika fårgrupper och ibland lite längre avstånd än jag kan erbjuda hemma.

Första gången var jag hos Waiwi Ehlin och det var mycket mycket nyttigt. Hon hjälpte mig jättemycket och Shep fick göra ett jättelångt hämt och sedan fråndriva på långa avstånd och han klarade det över förväntan. Jag fick lära mig att vissla lite lugnare och med lite mer förutseende än jag brukar.

Nästa gång var Waiwi, Annika och Britta Larsson hemma hos mig och då var dom glada och nöjda, framför allt Britta tror jag som fick mycket bra hjälp av Waiwi.

Hemma hos Annika fick vi pröva på att valla runt fåren i en trädgård med många kluriga hinder och att ta in dem i en fålla.

Så var vi hos Britta L och då kom också Marianne Steffansson med med sina båda hundar. Den här gången delade Shep av en halt tacka och tog in den i fårhuset. Jag var riktigt stolt.

Så var vi hos Marianne men då var Waiwi och Annika inte med så Britta, Marianne och jag fick klara oss själva. Shep och jag försökte dela av en flock av Mariannes tackor men det var mycket svårt. Först när vi fick hjälp av Tissla och Marianne gick det. Även här hämtade Shep på långt håll, men när han skulle göra det med fåren stående nere vid båthuset blev det för trångt och han skar. Mer träning behövs alltså.

Senaste gången var vi hos mig igen, men även nu var Waiwi sjuk och Annika kom inte heller, så Britta och Marianne fick mycket tid att försöka få in fåren i fållan, vilket ingen av oss lyckades med. Fåren var ovanligt springiga den här dagen!

I övermorgon ska vi till Britta Larsson om vädret tillåter. Det är då en vecka kvar till jul och i dag var det glashalt på småvägarna.

Nej, Ace är kvar hemma hos oss och det tror jag han trivs bra med. Anette som eventuellt skulle ha tagit hand om honom, upptäckte att hon jobbade för mycket för att vara en bra matte åt Ace så efter tre veckor kom hon tillbaka med honom. Jag tror inte att han ställt till med något, för att han är en mycket diskret hund, framför allt inomhus.

Nu har min granne och jag börjat cykla runt en sträcka på ca 3 km varje morgon och då låter jag båda hundarna vara lösa, då utsikten från vägen är mycket bra, så att jag i bästa fall får syn på hjortar och rådjur före Ace. De få bilar som kommer håller Ace reda på själv och kastar sig i diket redan flera hundra meter innan bilen kommit fram, så då hinner jag också stanna cykeln och se till att han inte börjar jaga bilen. På så vis får Ace en alldeles utmärkt motion varje morgon och jag kan döva mitt samvete gentemot honom, eftersom jag inte vallar alls med honom.